torsdag 30 september 2010

Storfirare


Idag har jag förhandlat med mitt före detta jobb. Eller okej, facket förhandlade åt mig. Jag satt bredvid och svettades till all min svett tog slut. Det hela slutade bra. Dom hade fel. Jag hade rätt. Och jag fick lite plåster på såren. Inte så mycket. Men tillräckligt för det ska kännas bra och rätt på alla sätt.
Så vi firade storslaget i familjen Chapman-Michaelsson må ni tro. Jag köpte blommor och skrev ett tack kort till mannen i familjen. För allt stöd och allt fint och allt det där ni vet. Han köpte pizza till mig. Så jävla bra. Vi vet vad varandra vill ha. Inga onödiga krusiduller eller annat tjafs. Rak och enkel kommunikation. Och jag åt tills jag dog. Sen återuppstod jag. Men snart kommer jag dö igen.

p.s. Ja. Det är salami på pizzan. Slutdiskuterat. Okej?

Torsdagsdisco

gif animator
Jag har svårt att pricka magen med kameran. Men allt annat verkar pricka rakt på så att säga.

måndag 27 september 2010

Blivande förälder

Vi var på sån där föräldrakurs idag. För förstagångsföräldrar trodde jag. Men tydligen inte. Det var kvinnor där som fött både en och två ungar tidigare. Men det är väl okej. Det är nog mer intressant att höra vad dom har att säga ändå. Den där barnmorskan som höll i den här kursen var kanske inte en av de starkaste personerna på att leda en grupp, eller tala klarspråk heller för den delen.
Vad roligt att vi ska gå dit två gånger till. Verkligen. Jätteroligt.

söndag 26 september 2010

Och...

...jag tror jag börjar bli förkyld. Helvetes jävla skit.

Update: Näh. Någon riktig förkylning verkar det inte bli. Den bryter inte ut riktigt. Den bara ligger där och väser i bröstkorgen. Gör så jag knappt kan andas. Men inget råder bot på den lilla jäveln. Så den får väl ligga där då. Och väsa.

44 dagar kvar...

...och dom senaste dagarna har jag varit väldigt upptagen med att ränna på stan i tron om att det inte ska göra någon skillnad.Tagit igen förlorad tid med en vän som betyder hur mycket som helst. Vallat runt mamma och övriga släktingar i Stockholms stad, ätit släktmiddag och tittat på en ljuvlig liten bebis. Men bara tittat. Det blir ett himla skrik och panik om man rör vid henne. Det är ju trots allt min kusin, så någon likhet ska det väl finnas mellan oss.

Och idag är jag helt slut. En förkylningskänsla i kroppen, sammandragningar så fort jag rör på mig och foglossning som gör ett enkelt toalettbesök till ett helt äventyr.
Men klockan närmar sig halv tio och mamma ligger fortfarande och sover. Dagens ungdom. Ska jag duka undan frukosten eller låta den stå? Ska jag behöva väcka henne? Är det så här man beter sig när man är blivande mormor? I sådana fall med all rätt kan man ju tycka.

Nåväl. När hon ändå är i huvudstaden ska hon få se världens största Ikea-varuhus också. Det borde överskugga Las Vegas som hon tydligen var så himla fint och bra på alla sätt.

fredag 24 september 2010

Gravidblogg på riktigt


V. 33+3

Den här magen ställer till det. I hela mitt liv har jag försökt dölja magen från alla blickar. Nu däremot är det svårt att låta bli att titta på den. Den är liksom överallt. Och jag älskar det. Även om det fortfarande känns underligt att ta på magen och gilla det. 

torsdag 23 september 2010

It's hard being pregnant...

I read recently that some of our (and I use the word "our" in it's absolute loosest sense!)... anyhow, some of our readers thought it was high time I wrote something again... Me being (as you may have guessed from the abrupt change of language) the so-called Englishman who is about to become a father (finally). It's been a very long pregnancy, time really drags when you have to be understanding and supportive 24/7 ;p

Anyhow, back to the point... I'd like to reply to those of you who think I should write more often. Do you think I have nothing else to do? I actually have a full-time job that seems to be getting more and more stressful as the big day approaches, which is the opposite of what I had hoped and planned for. And as if working full-time as some kind of nanny to 40-odd developers wan't enough - I have to function as some kind of psychologist/nurse/errand-boy every evening after I have come home! If it isn't glasses of water that need fetching from the kitchen then it's special orders from Ica or hours of stroking wet cheeks and comforting the very pregnant. Yes, to sum it up I am a very busy man. I don't have time to write. Sorry.

And now I have to run into the kitchen and fetch something, over and out!

Elefanter på tork


Alla babykläder är tvättade. Filtar och lakan också. Allt är tvättat och upphängt och ihopvikt. Även allt som kommer vara alldeles för stort. Jag syr små klänningar till flickebarnet och har tydligen frångått min självklara och starka åsikt om att min dotter minsann inte ska uppfostras som alla andra flickor. Klänningar jag fnyst åt tidigare är plötsligt det finaste jag sett i hela mitt liv. 
Det här barnet har mycket att stå till svars för om några år. 

Igår var vi på förlossningsföreläsning på Huddinge sjukhus. Vi och hundra andra gravida par. Skulle vilja passa på att tipsa om att INTE ta upp sin dosa med nikotinfritt snus och mula in en påse i käften som  en besatt om ni är på något liknande. Alla andra vet inte att det är nikotinfritt snus. Dom förstår inte. 
Det blir en mycket konstig stämning då. Och Hass fick skämmas medan han höll i mina händer så jag inte spontant pekade finger och skrek "Fuck off". Man gör inte så som mamma. Eller som gravid. Man bara gör inte det. Tydligen.
Det som sades på själva föreläsningen var inte direkt någon nyhet för mig. För Hass däremot var det en hel del nytt. Jag inser att vi inte alls är på samma nivå när det gäller den här förlossningen. Jag får helt enkelt ta ett snack med honom. Ett familjemöte så att säga. Påpeka att det är jag som kommer ligga där och föda hans förstfödda. Jag tänker då icke gå med på hyss, practical jokes eller något iPhone surfande för att överbevisa att jag har fel. Inget sådant. Han får hålla handen om han vill, men gud nåde honom om han försöker något annat. 

Jag tänkte förresten börja packa bb-väskan snart. Jag har ju bestämt mig för att föda lite tidigare, och då vet man ju aldrig när universum har tid för mig. Så plötsligt kan det ju komma igång. 
Men även här har ju jag och Hass delade åsikter. Han är väldigt duktig på att påpeka att det förmodligen är mest sannolikt att jag kommer föda senare. Jättesent. Sannolikheten att det är dags snart är alltså inte så stor. Ja, nu märker ju vilket enormt stöd han är. Precis på samma våglängd. 

Och nej, det har inget att göra med att jag är en smula lättretlig och överkänslig just nu. Inte alls. 
Att jag låg och skrek och grät efter panodil i sängen igår kväll är inte viktigt. Att jag efter 40 minuter somnade som ett barn när han smekte min kind och torkade mina tårar är oväsentligt i helheten. 

tisdag 21 september 2010

Hade tänkt inviga mina nya converse från amerikat idag. Men det regnar ju.

Går ändå med hoppfulla steg till barnmorskan idag. Hoppas hon säger något i stil med: "Ja du Sandra, nu är det dags. Du kan föda nu med detsamma om du vill."
Det skulle vara skönt. Jag orkar inte så mycket mer nu.
Jag känner en tjej som är väldigt gravid. Hon ska nog föda idag (fast hon kommer föda på Torsdag enligt mig) och hon har inte det minsta ont, eller det minsta jobbigt. Lyllos.
Själv kvider jag av smärta och utmattning mest hela kvällarna. Fast det kanske går över. När helvetet fryser till is ungefär.

Update:
Det blev inget barnafödande idag för min del. Men det lilla livet är fixerat och knappt ruckbar. Hurra för det. Nu lägger vi oss ner och vrålar oss igenom dom sista veckorna.

måndag 20 september 2010

Enbart ett elände

Tänk om min granne är Sverigedemokrat? Eller kanske min barnmorska? Eller en nära vän?
Jag har ont i kroppen idag. Jag tänker att jag ska försöka föda. Men jag ångrar mig. Tänk om mitt barn blir Sverigedemokrat? Jag litar inte på någon längre.
Och vi har en fluga i huset som ingen av oss lyckas avlägsna eventuellt avliva.
Flugan är garanterat Sverigedemokrat.

torsdag 16 september 2010

Erkännande

Mannen som utger sig för att vara min pojkvän sa något förra veckan som irriterat mig omåttligt mycket. Han sa att jag kanske inte var den bästa på att duscha varje dag. Förmodligen sa han det i ett läge då jag luktade mindre trevligt. Då var jag väldigt noga med att dementera detta påstående. Vad är det för fasoner! Påstå att jag luktar illa och att jag inte sköter min personliga hygien. Va?
Nu i efterhand kan jag förstå vad han menar. Jag har nämligen glömt bort när jag duschade senast. Kommer någon ta mitt barn ifrån mig nu?

Cirkus Cirkör

Jag försöker styra upp livet. Eller ja, det ekonomiska livet. Det administrativa så att säga.
Det går sådär. Unionen säger en sak. Unionens a-kassa säger en annan. Försäkringskassan säger en tredje sak. Och en fjärde om ett annat ärende. Samtidigt vill arbetsförmedlingen lägga sig i och säga en helt annan sak. Det är lite av en cirkus just nu. Frågor på det?

tisdag 14 september 2010

En sån där dag

Det är en sån där ont-i-magen-dag idag. Jag tolkar det som att jag borde vila. Så då vilar jag. 

Fast jag älskar när hösten kommer. Det har jag alltid gjort. Det känns på riktigt då.


Jag letar fram alla garn och stickor och börjar med storslagna projekt. Fast jag måste börja om hela tiden. Jag kan inte sticka egentligen. Inte efter mönster i alla fall. Så jag måste sticka några maskor. Mäta. Se hur det blir. Repa upp. Börja om igen. 


Under tiden bläddrar jag i dom här gamla förnedrande och sexistiska gamla tidningarna. Bara för att.


Och så kommer jag på att jag inte vill ha en massa strunt på min förlossning. Så jag skrev ner det på en lapp. Den ska ligga i min journal och jag hoppas att barnmorskorna hinner se den. Så jag slipper allt strunt. Jag har ju läst på om det här. Satt mig in i det. Vet vad jag vill ha. Vet vad som inte spelar någon roll. Vet framförallt vad jag inte vill ha. 
Fast jag vill inte vara en sån där jobbig en. Som ställer en massa krav och som bara gnäller. Jag vill vara lugn och glad och snygg. Skitsnygg vill jag vara. Med nyrakade ben och nytvättat hår. 


fredag 10 september 2010

Husporr

Vi brukar titta på hus ibland. På hemnet. Bara för att kolla lite. (Vuxenpoängen ramlar in)
Och så hände det. Plötsligt. Det där huset som bara funnits i mina drömmar finns i verkligheten. Och jag fullkomligt älskar det.
Nu går jag dock runt med en liten känsla av olycka. Jag inser att möjligheterna att köpa och flytta till det här huset är små. Nästintill obefintliga. Och det får mig att nästan börja grina. Hysteriskt böla och skrika.
Därför tänker jag nu sno nästa tillgängliga hellikopter och utföra en liten kupp.
Det där huset ska bli mitt. Oh ja. Det ska bli mitt.
Vårat menar jag. Vårat.

Inför helgen

Igår bjöds vi på flådig restaurang må ni tro. Dyrt var det. Och gott. Och hur fint som helst.
Idag åker Hass bror hem till England igen.
Och i magen ligger det ett flickebarn.
Allt är i sin ordning. Och alldeles fantastiskt.

torsdag 9 september 2010

1800 gram kärlek

Idag har vi fått veta allt vi vet om bebisen i magen. Vi vet att den är normalstor. Som vilken normalsvensson som helst som barnmorskan själv uttryckte det. Den har huvudet nedåt och är i princip klar att födas. Ja om 8 veckor ungefär.
Dessutom har vi fått reda på om det blir en flicka eller pojke. En märklig känsla. Det blir plötsligt väldigt verkligt av någon anledning. Som om det varit på låtsas fram tills nu.
Och namnet blir så självklart nu. Jag kan inte använda Sven längre. För bebisen ska ju inte heta Sven. Det är ju bara ett litet arbetsnamn och nu känns det inte som en produkt längre. Det är ju på riktigt.
Och jag kan inte bestämma mig om jag ska outa eller inte. Vill ni veta? Gör det verkligen någon skillnad? Ja, det är faktiskt en enorm skillnad.
Herregud. Det är ett barn i min mage.
Var har jag egentligen befunnit mig dom här 32 veckorna som passerat?

onsdag 8 september 2010

Det skulle ha varit ett blogginlägg här

Men så läste jag om hur trött man kan vara när man är så gravid som jag är nu. Så jag måste kanske sova lite middag istället.

Eventuellt dricka ett par lite juice också.

måndag 6 september 2010

Bara en tanke

Mamma är i Californien. Tillsammans med pappa och någon vän.
Men där är dom på andra sidan atlanten och jag börjar sakna dom så innerligt. Eller jag oroar mig snarare. Oroar mig för att dom åker på svininfluensan eller något annat muterat virus och får aldrig åka hem igen. Oroar mig för att dom spelar bort allt dom äger och har i Las Vegas när dom åker dit och vänder. Jag är livrädd att dom blir kidnappade av gangbangers och ska skära av pappas öron, men så har han ju inga öron att skära av. Bara tråkiga gamla plastöron. Ingen bryr sig om det. Så då dödas pappa istället. Och mamma ryker med på kuppen.
Jag börjar känna mig trött. Hängig. Febrig. Hypokonrikern i mig skriker HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING. Nu är det inte något sådant. Tror jag. Kanske cancer eller något. Och så läggs jag in. Döende kommer jag vara. Medan mamma och pappa åker helikopter över Gran Canyon. Och mitt barn kommer födas för tidigt. För att jag är döende. Hass tvingas välja. Mig eller barnet. Man kan såklart rädda mig och barnet. Urakut kejsarsnitt. Alldeles för tidigt. Barnet kommer ligga i plastbubbla i flera veckor. Medan jag ligger och får andningshjälp i en kall sjukhussäng med ingen som bryr sig om mig. Jag kommer inte kunna amma. Inget jag bekymrar mig om nu. Men då kommer det kännas som tortyr.
Och allt det här kommer hända medan mamma och pappa har bättre saker för sig än stanna hemma i Sverige och vänta på sitt första barnbarn och bry sig om sin enda dotter. Eller något åt det hållet.

lördag 4 september 2010

Visitor

Vi har besök. Inte vilket besök som helst. Hass lillebror. Ja, så liten är han ju inte. Men ändå.
Så vi började med att ironiskt nog ta med en engelsman till den engelska butiken i stan. Varför gör man det? Som om han inte har fått nog av engelsk te och salt&vinegar chips redan. Nåja, han ska ju vara här i en hel vecka. Vi kommer nog på något svenskt att göra med honom. Lära honom virka dalahästar eller något. Vi får se.

torsdag 2 september 2010

En dålig dag

En dålig dag. Dåligt humör. Dålig tajming. Dåla hormoner. Härdade ut.
Började leta efter ett papper. Hittade det inte. Ingenstans. Bröt ihop totalt.
Hyperventilerade. Världens viktigaste papper. Ingenting i hela världen är viktigare än det där jävla pappret.
Försvunnet såklart.
In kommer en räddare i nöden. Det hjälpte inte. Han försökte leta och rota och hjälpa till. Men ingenstans låg det där pappret. Jag förstörde den fina middagen. Jag bara grät och grät. Allt var förstört. Allt var skit.
Jag gick ut till soptunnan. Öppnade två påsar med skräp. Fanns ingenstans. Öppnade en tredje påse. Och där låg det. Det där jävla pappret. Världens viktigaste papper i samma skräppåse som äppelskruttar och reklamblad från Kristdemokraterna. En skitpåse med andra ord.
Men jag hittade pappret.
Livet känns helt underbart igen. Allt är räddat. Och imorgon är en annan dag.

onsdag 1 september 2010

Internetdejting

Sist jag internetdejtade blev jag förlovad och gravid rysligt snabbt. Så ni kan ju förstå att jag liksom hållt mig lite från det där. Tagit avstånd så att säga. Men idag var det dags igen.
Fast risk för nya förlovningar och graviditeter är det inte snack om. Tvärtom.
Jag fick istället möjlighet att vältra mig i graviditetskrämpor, bebisprylar, relationsförändringar och sånt där ni vet.
Det är kanske det enda positiva som kommit ur fascistsidan familjeliv. Vi skulle vara tre, men vi blev två. Graviditetskrämporna slår hårdare mot vissa tyvärr. Men det var trevligt ändå. Och jag tänker bannemig göra om det igen.

Rättelse: Tre tjejer alltså. Tre gravida tjejer med friska bebisar. Inte något annat. Någon i min närhet tolkade det som att Sven försvann. Men nej. Här frodas Sven som aldrig förr. 

Förvånansvärt kreativt

De senaste veckorna har jag trots gnäll, värk, jobb, uppsägning och annat varit ganska kreativ. Det handlar inte så mycket om teckningar och illustrationer längre. Ju mer bebisen växer desto mer vill jag ge bebisen. 
Så jag får användning av mina penslar och mina färgburkar och hårfön till annat.


Textilfärg är roligt. Schablontryck är ännu roligare. Och ugglor är roligast.


Fast lappteknik kan vara det allra roligaste ändå. Den här bebisen kommer få filtar till överflöd.


Och spjälskydd och örngott och en till filt. Och en pingvin. Fast den har inte jag gjort.


Sen håller jag på med långvariga projekt. Broderar något fint. Inte en filt dock. Men inte långt ifrån.


Och virknålen och det billiga garnet jag köpte i Årjäng kommer äntligen till sin rätt. Eftersom jag kom på att jag måste virka en filt också. Men det tar liksom lite tid. Mormorsrutor är komplexa i sin egen lilla form.