tisdag 29 juni 2010

Midsommarhelgen

FaluJungfrun. Vi har alla varit där en gång i tiden.


Vid gruvan är allt lite extra fint. Även järnvägen. 


Klassisk vy. Här är det sig likt. Tryggt och fint på samma gång. 


Någon är alltid lika kärleksfull och godhjärtad i sina hälsningar. Tur att inte det heller förändras. 


I bakgrunden tillverkar man FaluRödfärg. I framgrunden ligger man och latar sig lite.


Så här firade vi midsommarafton. Snapsvisor utan snaps, och lammstek som jag inte åt av. Men med fint sällskap och fint porslin.


Och så här firade dom andra resten av kvällen. Jag önskade att jag kunde ha gjort detsamma. Vara på samma humör. I samma toppform. I samma skede i livet. Men så där är det ibland. Olika. Och då får det vara det. På ett bra sätt.


Dagen efter var vi morgonpigga. I alla fall Sven. Så vi tog med honom till det allra heligaste i Dalarna. Där dalahästen tillverkas och föds. Nusnäs.


Min farfar har en sommarstuga som ligger längs en grusväg mitt i ingenstans. Där är det så fint. Och vi ser alla ut som en lycklig familj. Farfars sambo, pappa och mamma med deras gäster från England, jag och Sven i rutigt, Svens pappa i andra rutor och farfar bakom kameran. 

Sen tog midsommar slut. Och snart börjar festivalsommar. En helt annan sak.






Sommarplåga

Vi kom hem från Dalarna igår. Åkte direkt på ett möte med en jobbcoach. Jovisst, det är så man gör i storstaden. Jobbcoach. Kom hem till huset. Dog en aning av värmen. Åt ostmackor till middag. Såg en fantastiskt bra film som engelsmannen tyckte var rätt kass. Duschade kallt i 30 minuter. Somnade.
Vaknade av att ett av grannhusen larmade. Inbrott på semestern. Kan inte tänka mig något värre.
Åt en ostmacka till frukost. Och jag vill visa er hur fin min midsommar har varit. Men först ska jag dö lite till. Den här värmen gör mig osams med allt runtomkring mig. Inklusive kamera och andra teknikaliteter.

Hej jävla då

fredag 25 juni 2010

Semesterfirare

Är i Falun på semester. Här är allt sig likt. Även vid gruvan där stenarna ligger som dom låg sist jag var här.

onsdag 23 juni 2010

Det här är Sven

Sven är än så länge könlös. Men det gör inget. Han får fortsätta vara en Sven tills jag motbevisas. Det krävdes en mycket allvarlig överläkare på Huddinge Sjukhus för att klargöra att Sven har det bra, att han ser ut som en ostkrok när han ligger sådär och att han har massor med fostervatten att sprattla omkring i. 
Allting är bra. Ingenting är konstigt. Men jag får återkomma om 4 veckor igen. Bara för att.
Det börjar med andra ord kännas på riktigt. Det är en riktig bebis, om dock envis bebis som vägrar fläka upp sig som en annan säkert gjort en gång i tiden. 

Fast när all oro och all ängslan släppte idag så låg jag och hulkade i sängen med en engelsman som försökte trösta mig utan att förstå någonting. Stackarn. Jag förstår inte ens själv. Jag gråter varenda dag numera. Till "Sagan om ringen", till "So you think you can dance", garanterat till "Oprah" och när ostskivorna blir för tjocka kan jag också gråta en stund. 
Fast när jag känner en liten känsla i magen som kan vara en spark slutar jag gråta av vreder för att för att byta ut gråten mot glädjetårar.
Hujeda mig. Det är många månader kvar av den här graviditeten. Vi får se hur roligt det känns i slutändan. För mina anhöriga alltså. Jag har det ju bra i alla fall.

måndag 21 juni 2010

Dagarna i förorten

Igår: Trädgårdsarbete och fynd som ölburkar och cigarettpaket, en gammal vante och McDonaldsförpackningar. Som en festival i min egen trädgård. 


Idag: Helt slutkörd efter gårdagens fysiska påfrestingar. Soffliggande i princip hela dagen förrutom den korta promenaden till Ica där jag postade mitt första kassakort till a-kassan. Heja arbetslösheten som inte väntar på att visa sig i full blom.


lördag 19 juni 2010

Solskenspromenad

På en promenad i förorten började jag genast känna mig som hemma. Där jag kommer ifrån finns ett gammalt militärområde där det alltid ser ut så här. Jag anar att det inte är så stora skillnader mellan oss ändå. 
Under promenaden fick jag akuta smärtor i magen. Jag trodde jag skulle föda mitt på gångvägen och att vårat barn skulle ramla ner i ett avlopp eller så. Men så blev det inte. Så fort jag kom in och satte mig ner gick det över. Så nu sitter jag och snokar på bilder från bröllopet. Victorias bröllop alltså. Inte för att jag bryr mig egentligen. Utan för att jag inte kan låta bli helt enkelt. Eller så är det kanske det enda som får mina ligamentsmärtor att gå över. Det kan vara så. 

torsdag 17 juni 2010

Vuxenomsorg

Vi släpper det här med fostervatten på riktigt nu va? Jag orkar inte tänka på det längre.
På Onsdag ska vi till läkare och barnmorskor och förhoppningsvis ett par rymdforskare och då ska vi reda ut det hela. Fram tills dess låter vi det vara. Jag har gråtit i två dagar över det att det "kanske" kan vara något. Nu orkar jag inte mer. Det är slut på det där.
Hass är som en dagmamma just nu. Han ser till att jag äter, dricker, är sysselsatt så jag inte blir så uttråkad och så smeker han min kind för att trösta lite om det skulle behövas. Han kärnar i och för sig inte ut några äpplen och skalar dom som min dagmamma gjorde när jag var liten. Känner mig lite besviken på det. Men det kanske kan gå för det här gången?

Idag sysselsatte han mig med att åka en ny tunnelbanelinje, träffade en av hans vänner som är mer gravid än vad jag är, satt på arbetsförmedlingen och såg viktig ut tillsammans med mig. Jävligt viktig såg han ut när han "kollade upp lite chefsjobb i all hast" medan jag tvingades förnedra mig själv och avslöja att jag tydligen barnarbetat som ung. Inget märkvärdigt. Och vi hämtade ett paket till mig. Ett paket med världens minsta androidtelefon i. Jo, man kan säga att jag är bortskämd. Men det är inte ens i närheten av hur bortskämd våra ungar kommer bli.
Dessutom betalar jag ju för telefonen själv kom jag på. Ännu en besvikelse kanske. Men i det stora hela är ju allt hur fint som helst. Eller hur? Hur fint som helst. Vi håller på det ett litet tag till.

I Nynäshamn...

...kan det tydligen vara strålande solsken i hamnen där en tallrik köttbullar kostar 120 kronor. Men det gör inget. Vi är ju på semester.



...satt vi på en bänk alldeles vid vattnet och jag blev hormonstinn och tyckte det var lämpligt att gråta över att jag inte har något fostervatten. Eller att jag kanske inte har något fostervatten rättare sagt. Bland tyska turister och lekande barn. 


...har dom en stor kyrka i tegel. Jag tycker om dom där kyrkorna. Engelsmannen däremot är inte lika förtjust i dom. Så det blir till att titta på avstånd. Men det är lika bra. Jag hade nog börjat gråta ändå. För att det var så fint. Eller för att jag kanske inte har något fostervatten. 


...sitter uppklädda gamlingar och väntar på taxin. Jag tänker att jag vill bli sån där. Med stråhatt och sidenband runtom. 

onsdag 16 juni 2010

Semesterfirarna

Engelsmannen har haft semester sedan i Fredags. Och vi har lyckats stöka ner det maximalt.
Jag har ont i magen av allt växande och rörande där inne. Han har ryggskott och säkert en del andra pensionärsrelaterade sjukdomar.
Därför sitter jag framför datorn idag och tänker att det där med att städa inte är så viktigt ändå va?

Update: Jag städade ändå. Internet tog väl slut eller något. Sen åkte vi till Nynäshamn och tittade på pensionärerna och båtarna i hamnen.

tisdag 15 juni 2010

Oops i did it again...

Jag kanske eventuellt råkade googla på det där med för lite fostervatten. Och läste om missbildade barn, dödfödda barn, rekommenderade aborter etc. Sedan bröt jag ihop.
Nu vet vi ju inte om det är för lite fostervatten. Det kan bara vara så att bilden är suddig och dom inte såg en klar bild på njurarna eftersom jag är en av dom där tjockisarna. Men det kan vara för lite fostervatten. Och det kan vara så att jag kommer tycka dom här två veckorna kommer vara lite krampaktiga att ta mig igenom innan vi vet liksom.
Gör nu inte som jag och ta ut något i förskott. Vi släpper det här för stunden och så tar vi upp det igen när det liksom är dags att ta upp det.

Puss

P.s. Och så hejjar vi på tjockisheten för en gångs skull.

Sedan sist...

...har vi haft Sagan om ringen-marathon.
...sett på ännu mer film
...ätit glass.
...legat på soffan.
...tagit reda på om Sven finns på riktigt. Och det gör han. Allt är bra och han är på riktigt och hans hjärta slår och han sparkar vilt men än så länge är han könlös. Och lever visst i för lite fostervatten. Jag har faktiskt ingen aning om vad för lite fostervatten innebär. Men det ska sjukhuset råda bot på om några veckor.
...med andra ord har vi lite fullt upp med att bara vara gravida och ha semester. 

torsdag 10 juni 2010

Helt vanlig Torsdag.

Har städat, packat upp och stressat upp magen. Spenderar kvällen med min favoritsysselsättning istället. Färga diverse olika kroppsbehåringar. Ja, jag borde kanske fixa de där naglarna jag utger vara mina. Men det tar vi en annan dag. En sak i taget. 

En sån där om ingenting alls.

Namn : Sandra
Född : 
11 juli 1985
Senaste samtal : Hejdå-och-god-morgon-samtal med den där engelsmannen
Senaste sms : Från den där engelsmannen
Senaste gången jag gråtit : Alldeles nyss. Jag läste en förlossningshistoria som gjorde mig fullständigt livrädd och uppenbarligen rörd.
Senaste utbrott : Igår. Ett mindre gräl om våra bröllopsplaner. Eller inget gräl egentligen. Jag grät, skrek och var förbannad. Engelsmannen tröstade och försökte bli sams. Men den gubben gick jag inte på utan lite mutor och lite löften.
Senaste skrattanfall : Jag provade en vit klänning på någon slags butik. Just in case. Det var väldigt skrattretande och se.
Senaste dröm : Jag drömde att jag födde en elefant. Läskigt sånt där.
Senaste inköp : Skor och diadem. Jävligt tjejigt.
Senaste måltid : Rostat bröd och juice.
Senaste kyss : Hejdå-och-god-morgon-kyssen med den där engelsmannen
Senaste skada : Räknas det att jag är lite öm inne i magen av att den där Sven lever rövare i tid och otid?
Senaste bokslut : En av Kerstin Thorvalls böcker. Vill ni veta titeln får ni vända er till en mindre gravid och glömsk tjej.
Senaste lyssnade låt : "Running" med IAMX
Senaste bråk : Men igår sa jag ju. Sluta rota i det där nu.
Senaste alkoholintag : 28 Februari. Fredrik och Åsa hade 25 års kalas och jag var lyckligt ovetande om att det fanns en bebis i magen. Jag var tillräckligt full för flera år framöver.
Senaste smutskastning : Min favoritsysselsättning. Jämt och ständigt.
Senaste träningspass : Gick upp för trappen för en kvart sedan. Räknas det?
Senaste önskan : Att jag ska få ett brev i brevlådan.
Senaste lyckade genombrott : Alla värden är perfekta och normala och superduper enligt barnmorskan. Toppen.
Senaste du blivit stolt för : Kände mig stolt igår när jag träffade två mycket fina vänner. Stolt över att ha dom som vänner. Stolt över att dom är så fina och bra och bäst.
Senaste längtan : Efter det där brevet. Och att dom här sista fem månaderna på graviditeten ska gå jävligt snabbt nu. Heja heja!
Senaste elaka tanke : Att Maud Olofsson skulle självdö närsomhelst.
Senaste lögn : Jag ljuger ju lika ofta som jag smutskastar folk. Sånt där kan jag inte ha koll på.
Senaste lyckliga ögonblick : Igår när engelsmannen lyssnade på magen och Sven bestämde sig för att visa var skåpet ska stå.
Senaste misstag : Startade datorn. Nu kan jag inte slita mig härifrån
Senaste fundering : Om jag ska äta lunch framför datorn eller framför teven. Svårt val.

tisdag 8 juni 2010

Sympatiskt

Inatt vaknade jag av en kraftig och försvarslös magsmärta. Jag tyckte väldigt synd om mig själv, gnällde och snyftade och försökte få lite tröst och uppmuntran från engelsmannen. Då tycker han att det är lämpligt att sätta igång någon slags egen magont för att själv få uppmärksamhet. Så där satt vi tre på morgonen med varsin magsmärta. Skillnaden mellan oss är att jag somnar ju var jag än är, hur jag än mår. 
Jag somnade. Vaknade då och då med fortsatt ont. Han var vaken hela natten. Med ständigt ont.
Idag åker till vi barnmorskan och reder ut några begrepp som jag snappat upp på internet.
Sammandragningar, ont i ligament, och någonstans läste jag också att någon har blivit uppklippt under förlossning. Uppklippt var då tänker jag rent spontant? Detta måste redas ut i alla fall. 
Det tråkiga är att jag med andra ord måste ta av mig både nattlinne och morgonrock. Eller?

P.s. Jag spenderade flera timmar på arbetsförmedlingen i går. Då slog det mig att jag själv valt att flytta till en stad där alldeles för många andra bor och där dom flyttar arbetsförmedlingskontor så att bondläppar inte kan hitta dit utan att få ett psykiskt sammanbrott bland skrikande studenter och fulla busschaufförer.

lördag 5 juni 2010

Ärkefiende i huset

Ni vet den där nya datorn jag fick i någon slags inflyttnings/födelsedags/du är bäst i världen present jag nämnde sist? Den fick jag ju av min nya sambo. Samma man som spytt galla över Macintosh. Jag har aldrig hört någon förklara sådant militant avstånd mot Macintosh. Men han svalde stoltheten och köpte en till mig. Och nu kan han inte slita sig ifrån den. Jag tror till och med att han friade till datorn när jag inte var i rummet. Det här får vi försöka råda bot på. Kan man spärra någons fingeravtryck på datorn eller något?

För övrigt har magsmärtan gått över, jag är fortfarande lugn, trots känslosamma utbrott under dagen på Ikea och andra större varuhus. Och inga samtal till någon sjukvårdsrådgivning har behövts ringas. Slutet gott, allting gott, och piggelinglassen i frysen är godast.

Första dagen

Nyinflyttad  i Tumba. Då ser det ut så här i vardagsrummet. Tavlor, väskor, kassar, och i hörnet där är en kartong tillhörande en IMac. En dator alltså. En alldeles ny dator. Till mig. Gravid och jävlig som jag är förtjänade jag visst det. Med fjärrkontroll och allt. Eftersom min sambo vet hur lat jag kan vara ibland.

Den här flytten och den här separationen från kamraterna på internatet var svårare än vad jag kunde ana. Att ta farväl och säga hejdå var det konstigaste jag varit med om. Vissa av dom kommer jag kanske aldrig se igen. Trots att vi spenderat ett år tillsammans alldeles för nära varandra.
Dessutom har nog stressen och alla lyft och all städning och all gråt och all glädje för att flytta till det lilla radhuset i förorten startat  någon slags kavalkad av magsmärtor. Tydligen är det inte så farligt alls som det låter. Enligt internet är allt i sin ordning och den lilla lilla blödningen som kom igår kväll betyder nog ingenting alls. Jag är faktiskt inte det minsta orolig. Allt är i sin ordning.
Engelsmannen däremot är orolig och nervös och frågar varenda minut hur jag mår. Jag tänkte låta honom ringa till sjukvårdsupplysningen ikväll så han får prata med någon som kan förklara att allt är normalt och bra. Då blir han nog lugn igen.

Så. Vad gör man idag då första dagen som sambo och första dagen som Stockholmare?
Ni som nu tänkte rösta på Stockholm maraton kan ta ner sina händer. Det blir inget sånt i år. Kanske nästa år när jag är i lite bättre form. Vi får se.
Det ryktas dock om någon slags frukost på sängen innehållande jordgubbar snart. Det underhåller ju mig ett litet tag i alla fall.

tisdag 1 juni 2010

Små fynd

Städningen är klar. Vi har bytt saker med varandra och jag har hittat teckningar och skisser och krokier i mina block som jag inte trodde fanns. Men dom finns och dom är mina och jag vet inte vad jag ska göra av dom. Men jag kanske någon gång vågar skicka dom till en sån där skola där man läser och gör sånt här. Jag ska bara föda ett litet barn först. Men sen så.

Två stycken

Ni fattar väl att vi är två om det här va? Inte bara själva barnavlandet utan den här bloggen.
Jag går alltså inte runt och tror att jag ska bli pappa vilken dag som helst.

/S