måndag 31 maj 2010

19 dagar

Ja. Som man är man rätt så avskärmad från det mesta som händer under graviditeten. Man försöker att vara stödjande så man masserar henne, eller hämta nåt att dricka, eller bara hålla om henne. Men man är trots allt bara en åskådare. Men om 159 dagar (plusminus en liten fel marginal på typ en vecka eller två) blir man deltagare, för då blir man pappa. Eller om man vill så kan man istället säga att om bara 19 dagar är vi halvvägs! Och DÅ börjar det pirrar i magen! För när Junior, eller Sven, är född så förändras allt. För första gången i ens liv kommer man att ansvara för en annan människors liv. För en annan människors uppväxt. För en annan människors framtid. Och det är rätt mycket ansvar. Som tur är jag någon slags chef vilket gör att jag är rätt van vid ansvar, och till och med gillar det. Men även om jag inte hade varit det skulle jag vara rätt lugn - för jag tror faktiskt att jag kommer att vara en bra pappa. Och jag tror att lille Sven kommer att vara det bästa som har hänt mig i hela mitt liv.

/H (han som ska bli pappan)

Snart sommarlov. Det sista sommarlovet på en evighet.

Det börjar närma sig slutet nu på riktigt. Slututställning, skolavslutning, flyttlådor, sopsäckar och flyttstädning. Byta saker med varandra för att minnas hur allt var. Samla foton. Slänga lera, slänga tyg, slänga papper. Allt som inte ska vara kvar. Putsa fönster. Tacka lärare. Undvika att tacka annan personal. 
Jag har längtat efter det här. Jag har verkligen längtat. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Lite tråkigt. Lite tomt.

Och aldrig trodde jag att folkhögskolan skulle bytas ut till radhus i förorten, sambo, växande gravidmage och en gräsmatta som måste klippas och blommor som måste vattnas och ansvar som måste tas. 
Och aldrig trodde jag att jag skulle ha så många planer trots att jag trodde allt skulle hindra mig i och med att den där Sven dök upp. Om nu den där Sven finns. Vissa är helt övertygade om det, medan jag kräver bevis annars tänker jag sluta gå runt och vara skendräktig såhär. Ultraljud på momangen säger jag bara. På momangen. Dvs om två veckor. 


torsdag 27 maj 2010

Kyrkeruds folkhögskola

Här sliter vi som små tama djur för att få en oorganiserad slututställning att bli bra. Om några timmar är det nämligen stort vernissage med press och inbjudna gäster samt ett 40 års firande av skolan. Storslaget med andra ord. Och lärare och personal har valt att ha lite semester den här veckan. Rektorn ska på någon slags nöjestrip till Stockholm istället för att vara här och vi får en massa extrajobb som ingen riktigt uppskattar.
Som tack för det här, och för allt vi har fått utstå hela läsåret (dvs psykiska trakasserier, otrygg stämning och mobbning utan att något allvarligt görs) har dom nu beslutat att stänga av två elever från skolan en vecka innan läsåret är slut. Eleverna i sig skötte sig kanske inte enligt alla regler. Men det har ingen gjort på den här skolan sen den startade. Men uppenbarligen fick ledningen något slags hävdelsebehov och mindervärdskomplex och bestämde sig för att statuera ett exempel.
Vi har skrivit en fredlig banderoll i ren protest. Och vi disskuterar möjligheterna att bajsa på rektorns kontor. Vi får se hur det blir med den saken. Men det kanske kan bli en jobbig situation när någon slags högt placerad person i ledningen ska stå under en banderoll imordon som hånar allt han arbetar för och inviga 2010 års vårutställning.

Plus att jag har foglossning. Så bannemig att jag är förbannad.

onsdag 26 maj 2010

Lokalkändis

Är med i lokaltidningen idag. Inte för att jag gjort något kriminellt som min pojkvän först trodde. Jag poserade bara lite lydigt när Arvika Nyheter var här och fotade och frågade en massa om skolans vårutställning och 40 års jubileum. Jag vill inte skryta men jag fick ändå vara med på mittuppslaget och sådär. Ja, så har jag det. Hur har ni det?

p.s. jag äter karameller ikväll. Det är jag värd nu som lokalkändis.

tisdag 25 maj 2010

Jag borde vara van vid det här laget

Jag flyttpackar, dvs slänger ner allt jag har i stora säckar och tänker att det där inte är någon fara. Jag försöker adressändra också men jag får tydligen inte flytta hur och var jag vill utan att kontakta kundtjänsten hos adressändring. Jag är mitt uppe i en flytt. Igen.
För några dagar sedan vrålade jag i flera timmar över att jag inte ville åka tillbaka hit. Nu är jag väldigt vemodig och våndas för vad som komma skall. Avslut och farväl.

Sympatigravid

Jag tror att jag är sympatigravid.

Jag mår dåligt när hon mår dåligt, min mage har börjat växa, och jag vaknar mitt i natten när hon vaknar. I början var det lite kul och lite fascinerande. Men nu är det inte roligt längre. Inte när klockan visar 04.45.

Ta bort synkningen, snälla...

Mitt i natten

Jag har börjat med en vana att vakna mellan tre-fyra på morgonen. Gärna eländigt kissnödig och vrålande hungrig. Det är lite svårt att somna om då.
I vanliga fall hade jag väckt min pojkvän och försöka få honom att förstå hur jobbigt det här är och hur rastlös jag blir av det. Men det brukar inte vara sådär jättepopulärt. Jag vet inte om det har med hans fina chefsjobb att göra. Man kanske blir lite viktig och lite småsur mitt i natten då.
Så jag brukar få se på tv. Och somna framför tv:n. Men hur gör jag nu? Utan pojkvän och utan tv? Allt jag har är några gravid-tidningar och en flaska vatten. Det känns inte ens hälften så roligt mot vad jag är van vid.
Rent spontant känner jag att jag har blivit sur nu också.

måndag 24 maj 2010

Slut på sånt här

Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat på tåg och buss det senaste halvåret. Och jag vet inte hur många gånger jag stått och grinat som ett barn på tågstationer och bussterminaler i alla fall dom senaste 3 månaderna (på så vis kan jag skylla på hormonerna). Men igår åkte jag sista bussresan mellan Stockholm och Värmland för alltid hoppas jag. Men jag kan ha fel.
Och det är egentligen inte det att bussresan i sig på 6 timmar är det som är jobbigast. Det som ska bli absolut bäst med att sluta pendla så här är:
  • Slippa busschaufförer som inte alltid hittar rätt väg och kör mot enkelriktat.
  • Slippa hålla sig i 6 timmar eller mer eftersom dom där busstoaletterna är något av det värsta jag vet.
  • Slippa trängas med Stockholmare som jobbar i Oslo, och norrmän som besökt Stockholm.
  • Slippa vidriga pressbyrånsmörgåsar och ett lätt illameående direkt efter intag.
  • Slippa hålla alla andra på bussen vakna med mina lite för höga snarkningar.
  • Framförallt slippa vara rastlöt och uttråkad i sex timmar.

Nästa gång jag reser från Värmland till Stockholm igen gör jag det i en bil med bekväma stolar, aircondition och en stereo med det bästa ljudet man kan tänka sig. Framförallt kommer jag sällskapas av kanske den bästa människan på jorden.

söndag 23 maj 2010

En somrig lördag i Maj.

Vi höjde min mentala ålder med att besöka Taxinge slott. Jag ville ha på mig någon slags rustning för att smälta in i miljön, men jag övertygades om att lämna den hemma.

Fina pelagoner i värsta Carl Larsson-anda. Där i solen åt vi den dyraste lunchen jag någonsin ätit. Men kanske den godaste när jag tänker efter.

Jag tänkte att vi skulle gifta oss där. Det var så fint och så idylliskt och kanske lite borgerligt men är inte äktenskap borgerligt så säg? Som tur var hade vi inte tillräckligt mycket mynt för att ställa till med bröllop. Vi åkte på loppis och spenderade varenda litet öre istället på sånt som jag kanske aldrig kommer använda någon gång.

onsdag 19 maj 2010

Lite för långt

Har gått lite händelserna i förväg och hoppat över några år. Insåg när jag glufsade i mig snabbmakaroner till lunch att det förhoppningsvis kommer finnas tonåringar i det här huset som äter upp alla makaroner och all ost och dricker upp all min juice. Just då kanske jag fick en mindre panikattack. Jag ville spontankräkas och tyckte inte alls det var så festligt att vara gravid längre. Men herregud, det är ju flera år kvar. Hur många år som helst faktiskt. Så nu är jag lugn igen. Lugnare än lugnet själv.
Spenderar eftermiddagen i trädgården. Där är det soligt, varmt och blommor överallt. Och inte en enda tonåring i sikte.

tisdag 18 maj 2010

Smittohärd

Smittan har spridit sig. Just nu ligger engelsmannen i soffan bredvid mig och gnäller om febervärk och allt annat sånt där. Förmodligen är det ingenting med det. Man måste ha i åtanke att det är så synd om mig så mycket numera vilket leder till att han glöms bort i allt elände. Så den där febervärken är nog bara simulation. Inget annat.
Det kommer bli en jävla fight om tv-kontrollen idag. Det kan vi ju i alla fall vara överrens om.

måndag 17 maj 2010

Värkarbete

Jag skulle ha varit tillbaka i Årjäng igen. Men jag hamnade i ett tillstånd igår där det var totalt omöjligt för mig att lämna Stockholm. Och idag har jag huvudvärk, febervärk och mensvärk trots osannolikheten i det.
Och som vanligt skyller jag allt på Sven. Och kanske lite dåligt samvete. Men mest Sven.

Helgen i korthet

Premiärbesök på Gröna Lund med föräldrar, moster, kusiner och en engelsman. Jag åt mest sockervadd och vaggade omkring mellan barn och tävlingsinriktade föräldrar.

Vi var bjudna på två dop samma dag, samma tid  i samma stad. Så vi delade upp oss. Jag hamnade i den varmaste kyrkan i hela Stockholmstrakten.
Fast det var ju min kusin som faktiskt var gnälligast av alla.

fredag 14 maj 2010

Långhelg

Ursäkta frånvaron. Men det är långhelg och föräldrar och lillebror har invaderat huset i förorten och det vankas dop och släktingar och det är ett jävlaliv hit och dit. Fast på ett bra sätt.

tisdag 11 maj 2010

Specialkost

Som laktosintollerant får jag någon slags specialkost på skolan. Ofast består den av varma mackor utan ost, eller paj utan mjölk och ost, eller sås gjort på mjöl och vatten. Men ibland gör dom sig till. Som idag t.ex. Idag hade dom gjort alldeles speciell och egen strömming till mig. Inte det minsta mjölkspår någonstans. Men då var jag ju tvungen att göra det jag fasat över i flera veckor. Jag tvingades berätta för matpersonalen att jag är med barn. Och då ska man nog inte äta strömming. Men tack så mycket för besväret och allt det där.
Och då tvingades jag lyssna på historier om barnbarn som bor i Norge och som precis lärt sig gå och om graviditeter som inte tagit skada av någon mat alls och att man nog kan äta lite vad man vill. Jag tackade återigen och åt potatismos och ärtor till lunch istället.

Heligt krig

Jag för just nu ett heligt krig med SJ. Det går sådär. Fast dom låter mig tro att jag leder. Alltid något.
Ni kan härmed kalla mig för Jihad-Preggot. Det är lite så det känns.

måndag 10 maj 2010

Do as I do...

They say children learn by the example of their parents. They don't do as you say they do as you do. Which means that I must be the person I want Sven to become. I have to lead by example. So the days of my unhealthy, immature, irresponsible lifestyle are numbered. Gone is sweets on any day of the week. Gone is ice cream or donuts for dinner. Gone is dumping my clothes on the floor. Gone is putting off things to tomorrow. And in their place is a whole new world of adult responsibility. And I'm looking forward to it!

Grattis Sven!

Sven är nu 100 dagar gammal! Han kanske kommer att leva 100 år (som den roliga tanten i bilden) och då är inte de här 100 dagar innan födseln så viktiga för honom kanske. Men för oss är de hur viktiga som helst, 100 dagar!!! Det är helt otroligt. Nu sägs det att han börjar att få färg i sitt hår och att han kanske suga på sin tumma. Han är helt enkelt en liten liten människa. Heja Sven!

Ute ur garderoben

Nu är det facebookoffentligt Sven att du finns till och att du ska födas och allt det där. Så om vi försöker vara snäll mot varandra nu så kanske det blir bra det här?

söndag 9 maj 2010

Konfliktlösning i familjen

När butikspersonalen frågade mig och engelsmannen om vi behövde hjälp på babybutiken sa mina läppar nej tack, medan mina ögon vrålade JA!
Engelsmannen däremot sa världsvant att han minsann inte behövde någon hjälp, och han menade det också.
Det finns för mycket babysaker. Jag tänker att jag borde kanske köpa allt som finns där inne, för man kanske behöver allt. Och jag inser att vi aldrig kommer hitta någon barnvagn som passar oss båda, så jag tänker återigen använda det gravida flickvän-kortet för att få min vilja igenom. "Vem är det egentligen som ska bära på ditt barn i 9 månader för att sedan spricka i hela mittenregionen så hela muttan är trasig i flera år? Och vem ska egentligen vara hemma med såriga bröstvårtor och en skrikig unge längst och mest? Va? Just det."
Risk finns att han drar upp det där om vem som försörjer vem och vem som kommer betala alla dom här babysakerna som jag prompt måste ha.
Och då hamnar vi i det där dödläget i konflikten igen. Som så många gånger förr.

Jag äter lite godis under tiden.

fredag 7 maj 2010

Normalitetskvinnan

Min barnmorska har dom senaste dagarna fått sin röstbrevlåda nerlusad med samtal från mig. Jag har haft frågor om allt. Och lite till. Och så kommer jag på nya saker och ringer igen. Imorse ringde hon och besvarade mig.
Allt är tydligen i sin ordning. Min blodgrupp är normal. Mina järnvärden är normala. Min Levaxindos är normal. Och jag har inte hiv. Med andra ord är allt som det ska.
Och det där med att jag inte känner någonting i magen är tydligen också helt normalt. Jag är med andra ord normalitetskvinnan själv. Jag har nog aldrig blivit så lycklig över att höra det någon gång. 

P.s. Det går bra att cykla också. Tydligen har inte muttan och Sven något gemensamt ännu förrän om några månader.

They se me rollin...

Barnvagnsletande är slut. Jag har hittat vad jag vill ha och jag är relativt säker på att engelsmannen är på min sida. Den passar ju dessutom till det nya namnförslagt Obi Wan Kenobi. 
Könsneutralt och passar i alla lägen.

torsdag 6 maj 2010

Muttkrossare på långtur

Jag har cyklat genom den lilla värmländska orten jag bor i just nu och sagt farväl. Ett lite tidigt farväl, men ändå ett farväl. Jag har sagt hejdå till sjöutsikten, till sågen, till kassörskorna på Coop, till dom omåttligt jobbiga byborna och till alla hundratals långtradare och timmerbilar som passerar här.
Det kändes vemodigt men oerhört skönt. Det är visserligen 4 veckor kvar så jag kommer tvingas ta fler farväl framöver. Men nu har det börjat. Vägen bort från Värmland. Först Dalarna. Sen Värmland. Och snart storstad.
Jag handlade fil, ägg och godis också. Och cyklade en omväg.
Och nu undrar jag om det är farligt att cykla?
Naturligtvis är det farligt att cykla. Jag får ju en mindre hjärtattack och stressar upp mig själv på nolltid så fort jag sitter på en cykel.
Men jag menar om det är farligt för Sven? Om muttan liksom trycks åt så hårt när man sitter där på sadeln högt upp i luften utan något som helst skydd för skador och tragedi.
Men allt är lugnt va? Inga konstigheter alls eller hur?

onsdag 5 maj 2010

Koncentrationslöst

Har lite svårt att koncentrera mig idag.
Försöker städa. Försöker packa. Tiden på internatet är snart slut och jag måste ta varje tillfälle jag får att skicka iväg saker som jag inte behöver här längre. Men varenda liten sak jag hittar väcker minnen och nya användningsområden. Så det tar lite tid. Och så måste jag byta låt. Och så har jag tappat koncentrationen.
Jag har börjat med en ny lista också. "Saker Sven ska ha" heter den.
Där har jag storslagna planer på vad jag ska sy, måla, snickra och pyssla ihop. Och när jag fyller i nya saker tar det ännu längre tid att städa och packa och koncentrera mig.
Men låt gå för den här gången.

Tips:

Om du vaknar upp någon gång mitt i natten och har lite svårt att somna om så är det inte en bra idé att läsa om förlossning. Det hjälper dig inte alls faktiskt.
Du får bara veta saker som du kanske hade önskat du var lite mer införstådd i innan du du blev gravid och allt gick så här långt.

tisdag 4 maj 2010

Under tiden...

...som jag försökte komma fram till vad som egentligen känns så svårt just idag hittade jag min kvällsmacka. Jag återkommer senare.

En av dom dagarna

Vissa dagar är lite svårare än andra dagar.
Och andra dagar är lite svårare än dom bra dagarna.
Ibland tänker jag att allt det här är ohållbart. Jag tänker att något har hänt. Att min oro för barnet har pestat ner allt och ställt till det.
Jag tänker att engelsmannen bor alldeles för långt bort. Eller det är snarare jag som bor alldeles för långt bort.
Jag kan också tänka att allt det här är för riskabelt och att det är för svårt.
Vissa dagar inbillar jag mig att om något skulle hända nu skulle jag aldrig bli hel igen.
Och idag är det lite av en sån dag.
Det känns som jag har hundra liter gråt som ligger och trycker. Det känns som att jag skulle behöva en cigarett. Och inget av det kan jag göra något åt. Jag vill inte ligga på den här internatskolan och slösa min tid på att gråta för saker som det inte finns någon sanning i.
Fast idag är det lite av en sån dag.
Jag har dessutom skoskav och blödande sår på hälsenan. Och jag har alldeles för mycket tvätt jag verkligen borde ta hand om snart för att minimera risken att lukta illa dom kommande dagarna.
Men jag vill inte. Inte idag.

Förlamning

Tydligen är bebisen i magen stor som en tennisboll. Med allt runtomkring är det stort som en grapefrukt. Fattar ni? En jävla grapefrukt. Hur kan den här stora grapefrukten röra sig och böka runt därinne utan att jag känner någonting alls?
Oftast ligger jag helt still och försöker känna något. Men det är bara gaser som känns. Inget annat.
Känner man ingenting förräns det är dags att föda eller hur går det här till egentligen?

Uppfostringsfilosofi #2

Idag lär jag Sven måla med oljefärg. Det går inte riktigt som vi tänkt oss. Hittills har vi smetat färg över alla fingrar och händer och förlovningsringar vi kan hitta. Den här gången låter jag Sven ta hela skulden. Någon gång måste han lära sig att stå för sina misstag.

Tisdagsmorgon

Jag vaknade akut kissnödig. Jag gör ofta det numera. Och då är jag inte ens i närheten av hur den där akuta kissnödigheten kan kännas har jag hört.
Klockan visade 05:17. Och efter det lilla äventyret det är att klä på sig nyvaken och akut kissnödig för att springa ut i korridoren och kuta säkert tusentals meter till närmsta toalett var jag såklart klarvaken.
Har spenderat den senaste timmen med att läsa på om föräldraledighet och föräldradagar fast det hjälper ingenting. Jag kommer aldrig förstå mig på det systemet. Jag har också läst om att Sven nu börjar utveckla sitt hår på kroppen. Det är nu vi håller tummar och ber till högre makter om att den utvecklingen inte håller i sig särskilt länge. Stackars bebisen har ju hårgener från två babianfamiljer att kämpa med. Engelsmannen uttryckte häromdagen sin rädsla för att ingen kommer tycka att våran bebis är söt. Att det kommer vara en hårboll och att amningen med våran bebis kommer bli en gren för sommar-OS 2012. Fast jag tänker att om det nu är en boll med hår jag ska föda och inte något annat så kan jag kanske passa på att öva mina kunskaper i rastaflätning och hårpermanent eller så. Kanske blir frisör på kuppen och då är ju Sven den bästa marknadsföringen man kan tänka sig.

Ursäkta mig, nu måste jag fördriva tiden med något lite roligare än det här. Det är bara en timme kvar innan frukosten serveras. Idag hoppas vi på gott bröd. Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt.

lördag 1 maj 2010

En era lider mot sitt slut

Det är 35 dagar kvar av det här distansförhållandet. Det betyder att vi snart är ett fullbordat sambopar utan några juridiska rättigheter där mannen i fråga kommer få försörja den arbetslösa gravida konststuderande kvinnan. Men imorgon återvänder jag till internatskolan igen. Funderar på att ställa till en jävla scen när jag anländer. Vad ska dom göra, slänga ut mig eller? Höhöhöhö.