Hos barnmorskan

Så här förnedrar har jag inte varit i mina converseskor på många år. Men nu är vi där. Vid förnedringens ständiga närvaro.
Vi tvingas bära blåa påsar på fötterna, vi tvingas visa muttan för främlingar, vi tvingas ha saker i muttan som är både främmande och känslokalla. Vi sticks med nålar och töms på blod och vi vägs och vi kissar i koppar. Och jag anar att jag inte ens kommit i närheten av den riktiga förnedringen. Alltså den RIKTIGA förnedringen.

Ibland...

...blir man sugen på leverpastej.
Bara sådär.
Men det är svårt att göra något åt det när man ligger med gravidillamående och försöker upprätthålla någon slags vegetarisk mathållning.
Sist jag åt kött var häromdagen. Engelsmannen lagade köttfärsås åt mig och det smakade underbart.
Synd bara att min mage sa hejdå och farväl dagen efter. Dagen efter var igår och idag är allt normalt igen. Men allt det här gör ju att jag faktiskt inte borde äta leverpastej.

Och ibland saknar jag att sitta och dricka en öl. Och en till. Lägga in en snus. High fiva och skratta rått och sånt.
Men det är bara ibland.
Oftast tycker jag ju det här är hur bra som helst. Minus illamående. Och minus humörsvängningar. Och minus mensvärk som inte är mensvärk. Och minus att jag inte får äta brieost längre. Men förrutom allt det där så är det faktiskt väldigt fint.

Fler tillskott

Tydligen är det inte bara en blekfet dalkulla och en engelsman med deformerade nyckelben som ska få barn i år. Enligt en säker källa ska både Ola Salo och Beyoncé bli föräldrar. (Förtydligande: Dom ska alltså inte få barn ihop, utan var och en för sig på sitt håll).

För övrigt på fronten inget nytt. Förrutom att jag ständigt går omkring med ett illamående och en känsla av att jag vill dö precis när som helst. Men där det finns mat finns det liv. Och där det finns mat måste jag tänka mig för. Plötsligt får jag inte äta vad jag vill längre. Vilket gör mig ännu mer illamående. Och får mig att vilja dö ännu mer.
Nåja. Det sägs att allt det där lugnar ner sig så småningom. Just nu har jag bara väldigt svårt att tro på allt sånt där om positiva känslor, välbehag och ett liv utan en ständig känsla av att dö.

Jag är glad jag är en man!

Min Y-kromosom är till höger, mycket mindre än den fantastiska X-kromosom.

Det verkar jobbigt att vara en gravid tjej... Just nu känner jag mig otroligt glad över den där patetisk liten mesig och muterad Y-kromosomen som påminner om Roloff-familjen. Jag kanske inte är så uthållig, jag kanske helt saknar EQ, jag kanske har tendenser till sjukdomar och troligtvis kommer att dö yngre... Men fy fan vad jobbigt det där med graviditeten verkar! Att inte vara sig själv, att känna sig utmattad och dödstrött hela tiden, att må illa varje dag... Nej tack! Jag är för svag - jag skulle inte klara av det!

02:43

I vanliga fall brukar vi inte ha några problem med att sova om nätterna. Men inatt är det lite bökigare. Illmående och inte alls på något slags sovhumör.
Väldigt illamående dessutom. Igår morse provade jag att vara illamående i flera timmar innan frukosten serverades. Det slutade med att jag stod lutad över handfatet i en kvart och trodde jag skulle kastkräkas i en evighet.
Det kom inget kräks, men känslan satt i hela dagen.
Så inatt provar vi müsli och avslutar med att suga på ingefära. Jag ställer mig väldigt tvekande till sånt där mumbojumbo och naturliga råvaror när det kommer till att lindra smärta och obehag i kroppen. Jag vill ha en tablett som kurerar allt. Så vi får se. Om det här fungerar är jag beredd att ta tillbaka allt.

Update: den lilla biten ingefära fungerar och lugnar mig så länge jag har den i munnen. Men så fort jag spottar ur den så kommer illamåendet tillbaka igen. Det här bådar inte gott för framtiden Sven.

Det är så stort!

Situationen att ens partner är gravid är lite speciell. Hon kräver enormt mycket uppmärksamhet med sina humörsvängningar, tårar och trötthet. Men som blivande pappa går man också igenom en massa förändringar. Men mina förändringar (se nedan) får ju ingen uppmärksamhet. Men detta är förståeligt, för det här handlar inte om mig. Det handlar inte ens om min kära och älskade blivande fru som är gravid och som jag ger allt stöd jag kan till. Nej, allting handlar om Junior. Det är han som vi ska tänka på. Det är han som vi genomlider detta för. Så allt är också hans fel! Lyckas han överlever nio månader i livmodern kommer han få betala för det här. Tills han flyttar hemifrån. Eller kanske till och med resten av hans liv - jag har kommit underfund med varför föräldrar skämmer ut sina barn hela tiden... Det är Payback! Men egentligen är jag väldigt glad. För just nu skapar vi ett nytt liv. Och det är det finaste som man kan göra som människa. Och det mest skrämmande. Och det mest underbara...

Mina förändringar:
Till exempel har jag funderat på framtiden väldigt mycket. Jag har beslutat att sälja min ögonsten (min mc) och köpa en tråkig kombi istället. Jag har blivit tråkig helt enkelt. Eller vuxen. Eller både och.

Normalitetsteorin

Jag är vuxen nog att ta ansvar för mina egna handlingar. Därför äter jag chips till lunch och sköljer ner det med apelsinjouice.
I min mage har en 6 mm lång klump bosatt sig som dränerar mig på ork samtidigt som den bidrar med en obeskrivlig ängslan.
Mornar, dagar och kvällar spenderas numera mestadels med att oroa mig och gråta mängder. Jag är fysiskt okapabel till att visa någon slags kärlek och tjaffsar om obetydligheter.
Tydligen är det här helt normalt. Och helt vansinnigt.
Förhoppningsvis går det snart över. Det skulle vara skönt att känna igen sig själv igen.

När blodet kom

Det kom blod. Mängder av blod om du frågar mig. En droppe eller två i verkligheten. Men det var tillräckligt mycket blod för att göra mig totalt skräckslagen. Fast jag visste att det kunde hända. Att blodet kunde komma och Sven skulle inte finnas mer. Jag visste ju det.

Men så kom en ny dag. Och vi träffade barnmorskor. Gjorde tester. Vägde oss. Mätte oss. Testade ultraljud. Både det ena och det andra sättet. Och nu har vi sett hjärtslagen. Små små flimmrande hjärtslagen. Som en liten insekt. Inte större än 6 mm. Så lilla Sven lurade oss. Han lever fortfarande. Och han är inte alls 8 veckor gammal. Eller 9. Eller 10 som vi till och med trodde. Han är bara 6 veckor gammal. Men han lever och nu är det på riktigt. 

Poängställning: 34 509

Det är vår här i storstaden. Eller i alla fall i förorten. Så mycket storstad har jag ju inte sett. Istället har jag påbörjat något slags projekt i det rosa lilla radhuset. Projektet går mest ut på att min fästman rensar och slänger saker, medan jag ligger och sover. Lagom bara arbetsfördelning kan jag tycka. 

Vi har dessutom fått dom där förlovningsringarna vi köpte för en evighet sedan. Så nu är det på riktigt alltså. Och imorgon ska vi skrivas in som gravida på mödravårdcentralen.
Herregud. Vuxenpoängen ramlar in.

Den där dejten

Tre dipsåser sa han. Tre dipsåser fick jag.

P.s.

Sven är bara ett smeknamn för bebisen från min sida. Engelsmannen kallar det lilla krypet för "Junior".
Tydligen har mitt genusperspektiv och min feminism försvunnit i samband med den här graviditeten. Jag vet inte varför vi båda två är inriktade på att det är en pojke. Vi har ju faktiskt ingen aning. Och det spelar verkligen ingen roll.
Jag gillar bara namnet Sven. Och jag vet att jag aldrig någonsin kommer få döpa mitt barn till Sven, inte ens i smyg, lika lite som min fästman kommer få döpa barnet till Conan Barbaren.
Därför passar jag på medan jag kan att kalla bebisen för Sven. Sven är min vän. D.s.

Kroppsbehåringens inverkan på pirater

Jag är medveten om att Sven inte är så stor än. Han är kanske lika stor som nageln på mitt lillfinger. Men jag lovar att jag kan känna honom. Jag känner hur han rullar runt och lever rövare där inne. Som en riktig pirat. Piraten Sven. Den enbenta Sven.
Jag kan acceptera att Sven lever fritt och har det bra. Men varför känns det som att det enda jag gör just nu är att sova, äta och vara konstant kissnödig? Jag kan leva med det här ett tag till, men snälla säg att det inte kommer vara så här i 7 månader till! Om det är så kan jag tänka mig att skaffa en surrogatmamma till Sven. Eller kanske lägga honom i en burk tills han växer sig stor och hårig.

Appropå hårig. Jag insåg precis att med tanke på sin enormt lurviga pappa och sin onaturligt håriga mamma borde alltså Sven bli en hårboll och inget annat. Jag kommer föda en boll med hår, och har man tur kanske man ser en mun när han försöker gäspa ibland. Jag tycker redan synd om stackaren. Stackars håriga och enbenta piraten Sven.

Bullmamma, eller pappa kanske...

Idag har jag övat på att vara förälder... Jag har tagit sovmorgon och sedan har jag bakat bullar. Buns. Det låter så mycket roligare på engelska :P

I alla fall jag har övat på att vara en bullmamma, eller pappa kanske. Och det har gått väldigt bra! Nu känner jag mig redo för uppgiften "föräldraskapet"...

Inte ett facebookevent. Än.

Min blivande man har bjudit mig på en dejt till helgen. Det blir Melodifestivalen, tacos, chips och alldeles för mycket läsk.
Det är så man håller kärleken vid liv. Genom att veta vad den andra tycker är romantiskt. Visst, rosor och serenader i all ära, men inget säger faktiskt jag älskar dig som en kväll framför teven och tre olika sorters dip.

Bajs

Min underbara flickvän har många positiva egenskaper men jag har precis kommit på en till... Hon gillar bajs! Om jag ska vara helt korrekt så gillar hon bajshumor men det är ju nästan samma sak. Varför ar det så bra, undrar ni säkert? Jo, det är nämligen så att jag har hört att små bebisar producerar extremt mycket bajs, och en extremt äcklig variant av bajs också. Och då slog det mig - hon kan ju byta alla blöjor! Då blir både hon och jag lyckliga, det är typ en win-win.

Signs of adulthood...

Three reasons to conclude that I am (finally) approaching adulthood:

• I have started thinking about selling my coupe and buying an estate instead
• I am planning on selling my motorcycle this spring
• And the most damning of all: I have joined Coop and ordered a MedMera membership card!!!

Bröllopsplaneringen fortsätter

Vad tycker ni…

Dresscode för gästerna: Herreys-tema.

Bra eller dålig idé?

Gräddbakelse

Jag har suttit uppe lite extra länge och tittat på bröllopsklänningar. Vita, fluffiga och alldeles ljuvliga små saker. Fast så små är dom ju inte. Och inte så billiga heller. En av klänningarna jag tittat på kostade 8000 kronor att hyra. Och 14 000 kronor att köpa. Det är tydligen inte alls konstigt på den planet där bröllopsklänningsförsäljare bor.

Jag har dock ingen bild på klänningen, så här är en bild av en apa som spelar gitarr istället.

Things I have to stop doing when junior arrives...

1. Speaking Swedish. I read somewhere that it helps bilingual children if each parent sticks to their own language. So I'm starting now!
2. Eating sweets. It sets a bad example. I'll have to eat fruit instead. :(
3. Listening to anything else other than Punk. I have a responsibility to give the child the best possible start in the world and I wouldn't want them to start life as some kind of depressed emo synth kid.

Things I will be doing more of:

1. Stealing blog ideas - I won't have the time to think up my own.
2. Baking. Cakes and bread are tasty and Dad baking undermines gender roles :P

Saker jag måste sluta med när jag blir mamma:

1. Att låta svärord utgöra större delen av mitt ordförråd.

2. Att kalla okända människor för köttmongo. Så att de hör.

3. Anordna den ständigt återkommande snusfestivalen som brukar äga rum i Falun.


Saker jag dessutom borde skaffa för att bli en funktionell mamma borde vara en lattehållare till barnvagnen. Tydligen finns dom. Och jag kan inte tänka mig att bli en mamma i Stockholm utan att ha en sådan.

Söndagshumör

Ett vemodigt farväl och en svidande oro för det lilla livet som växer i mig. Ungefär så skulle jag kunna sammanfatta söndagshumöret.

Enligt våra beräkningar är det lilla livet 8 veckor gammalt. Som en liten prick bara. En prick med svans. Det känns lite äckligt att mitt barn har en svans just nu. Men jag kommer nog över det. Jag har döpt barnet till Sven. Kommer kalla honom för Svenne när han ställer till med något elände. Vi får väl se vad min fästman säger om det hela. Men han befinner sig just nu i vårat hem i huvustaden. Det lilla radhuset i förorten. Och jag är här på en folkhögskola som känns så främmande och så kall. Och så eländigt långt bort.
Fast det är faktiskt bara 5 dagar kvar. Sen ses vi ju igen. Jag och han. Och Sven.

Lite svårt att hänga med just nu...

Hon gråter, men är tydligen glad. Sedan studsar hon omkring och sprutar glädje åt alla håll. Sedan gråter hon för att jag ha sagt nåt dumt. Sedan är hon ledsen för att hon har varit lite svår. Sedan gråter hon av glädje igen.

En normal timme här i humörsvängningshuvudstaden...

Mogen?

Jag sitter och undrar när man blir mogen nog för att ha barn? Kanske efter att man fått dem? Lite för sent då kan man tycka :P

Ärligt talat så tror jag att vi kommer att bli underbara föräldrar... men barnet får lära sig att diska i ganska tidigt ålder...

"Skriv inget dumt"

Det var så hon sade efter att hon bjöd in mig till bloggen... Tack för förtroendet!

Gravidsymptom

Hej och välkommen förstoppning. Jag är väldigt nära att äta en liter glass och dricka 2 liter mjölk för att laktoschocka kroppen. På så sätt borde jag råda bot på problemen som uppstår vid förstoppning. Dvs huvudvärk och illaluktande fisar.

P.s. Mina bröst värker och sväller som två vattenballonger med mensvärk. Kommer jag åt dom skriker jag i ren ilska. Kommer någon annan åt dom hotar jag med ond bråd död.

En annan dag

Jag sa lite försynt att vi kan ju försöka gå genom hela staden, det är ju så fint väder. Men om jag blir trött, dvs, gravidtrött så får vi helt enkelt ta tunnelbanan.
Min pojkvän nickade förstående. Det hela slutade med att det var han som gnällde och vrålade om att han var trött, utsliten, utnyttjad och förnedrad.
Så tunnelbana fick det bli.

Fast idag är det en annan dag. Idag lagar han engelsk frukost till mig.
Jag tror inte att mitt ofödda barn gillar idén om att jag ska frossa i korv, ägg och bönor, men det är faktiskt jag som bestämmer.

Hormoner räcker hur länge som helst

Jag skickade en länk till den här bloggen till mannen som utger sig vara min pojkvän i tron om att det skulle skänka lite glädje.
Han har inte ens orkat titta på den. Han skyller på sitt fina chefsjobb. Och tidsbrist. Och datastrul. Och säkert terror, svält och aids också.

Så jag lägger mig på soffan med en burk jordnötssmör och tänker vara sur så länge mina graviditetshormoner räcker till. Vilken tur att Top Model går på teve och att myten om kvinnlighet och hormoner kan växa sig starkare.

Tidig fostran

Jag bad min pojkvän att ladda ner Spotify till min användare på hans dator.

Han ifrågasatte varför.

Jag förklarade vänligt men bestämt att även en gravid kvinna behöver lyssna på musik.
Att jag kanske vill lyssna på annat än tv-ljud, eller tystnaden för all del.

Det jag däremot inte berättade var att jag tänker hålla musiklektioner för vårat ofödda barn.
Spela punklåtar och förklara att pappa lyssnar på sånt här, men det gör inte vi.
Spela synthlåtar och jubla högt när det lilla livet klappar i takt.

Gravidchock

Vi var nyförlovade och det enda vi ville prata om var bröllopet. Det enda vi kunde prata om var bröllopet. Vi lade all lycka, all glädje och all kärlek i våran förlovningen och det kommande bröllopet. Det skulle vara han och jag. Vi två i all evighet.
Fram tills häromdagen. Jag snubblade över ett graviditetstest som inte fungerade alls. Den visade varken eller. Så jag gjorde medvetet det andra testet. Inställd på att livet inte skulle förändras av att kissa på en plastbit. Men när testet visade ett plus förändrades allt.
Vi två + en. En bebis och ett helt nytt liv.
Resten av kvällen grät jag av chock, hormonrubbnigar, chock och glädje. Jag är nog fortfarande i chocktillstånd.

Den 13 Februari

Vi är på våran första semester ihop. En romantisk helg i Oslo. På tv visar dom reprisen av OS invigningen. Det är inte riktigt all hjärtans dag, men inte långt ifrån. Vi ligger i den mjukaste hotellsängen i hela världen när han tar fram den här flaskan med champagne. Champagne är aldrig så gott som man vill att det ska vara. Inte den här gången heller. Men jag dricker glatt. Jag är överraskad och överväldigad.

Han frågar mig om jag vill bli hans fru.
Jag ger ifrån med läte som påminner om ett skrik och svarar ja. Ja ja ja ja.
Sen frågar jag om han är allvarlig.
Och sen är vi förlovade. På riktigt.