onsdag 1 oktober 2014

Familjebegrepp returns home

Vi är hemma nu. Något provisoriskt och något stökigt. Men ändå något slags hem. Hemma i Sverige. Hemma i Dalarna. 

All min energi och min ork gick åt till att avsluta, säga hejdå och städa ut allt i Tyskland. Så det finns väldigt lite att ta av just nu när jag måste börja om och bygga nytt. Långa handläggningstider hos myndigheter. Långa bostadsköer. Akut framtidspanik och brist på idéer. 

Men här finns ändå en trygghet jag har saknat. Det finns ett stöd jag behöver. Mina vänner och min familj. Något jag längtat efter så länge. Och nu är vi här. Det ena och det andra löser sig säkert med tiden, även jag inser det. Men just precis nu känns det väldigt tungt att ta ansvar för livet. 

Fast. Vi är hemma nu. Äntligen. 




måndag 22 september 2014

Hej

Jag har gnällt och tjatat över hela internet redan så jag kan väl lika gärna fortsätta på temat. Herrejävlar vad jobbigt det är att flytta hörrni. Grejerna tar ju aldrig slut. Och att inte riktigt veta vad eller hur mycket jag kan ta med mig, att det mesta blir en chansning, det gör mig helt kallsvettig. Om 1,5 dag ska alla grejer fraktas till Sverige. Om 1,5 dag. Om ni hade kikat in lite snabbt nu här hemma hade ni skakat på huvudet och skrattat. 1,5 dag? Lycka till va. 

Ja det är lite stressigt med andra ord. Men jag är ju rätt dålig på att hantera stress så istället för att packa och organisera livet gör jag annat: 
...går på kalas 
...och huden ska ju ha sitt. 

Saker jag borde göra just nu istället för att ta igen dagens sammanlagda förlorade internetanvändning: sova gott, djupt och länge. 
Men inte ikväll tydligen. Hejdå 
 



måndag 15 september 2014

Kalas som inte gick i kras

Jag hade fest i lördags. Jävlar vad roligt det var. Och vilken bra blandning med folk. Jag älskar de här människorna jag har lärt känna här. Livslånga vänskapsband och sånt där. Nu känner jag mig helt redo för att flytta hem igen och bygga vidare på vänskapsbanden jag har där och lite på livet också. Jag har storslagna planer. 
Dessutom. Hemmafester hörrni. Varför har vi inte det lite oftare? 


fredag 12 september 2014

Hej

Jag ville bara säga hej. Det är så hiskeligt många som hört av sig och brytt sig. Omtanke och kärlek. Det är fint. Men jag mår bra. Jag menar antingen tar jag mig igenom det här. Eller så dör jag. Så jag gör så gott jag kan. Om två veckor är jag i Sverige och har lämnat Hamburg bakom mig. Fram tills dess försöker jag bara överleva och göra de här barnen jag har så trygga som möjligt. Det fungerar rätt bra. Ibland. Imorgon ska jag ha hejdåfest. Jag har bjudit nästan alla jag känner och håller kär dvs en ganska brokig blandning med folk. Nästa vecka kommer mamma. Några dagar senare kommer pappa med en flyttbil. Jag har en skitlång att-göra-lista som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig igenom. Men först fest. Hemmafest. Det har jag inte haft sen jag var 25. 
Min hjärna exploderar snart. Mina ord hakar upp sig. Mitt hjärta slutar ibland att slå. Men snart är även detta förbi. 

fredag 5 september 2014

Jag ska hjälpa dig

Jag kände det först i magen, sedan kände jag hur det spred sig. Tog tag i hjärtat och flöt upp i halsen. Paniken. Ångesten. Attacken.
Jag satte mig ner och försökte andas och ta kontroll. Det finns tid och rum för allt, men inte det här. Inte nu.
Plötsligt sätter sig någon framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och tittar djupt in i mina ögon. "Är du ledsen mamma?" säger hon och smeker bort tårarna från mina kinder. "Det blir bättre, jag ska hjälpa dig" säger hon. Denna stora lilla varelse. Mitt vilda lilla barn. Hon som lär mig allt om livet och allt om att kämpa. Hon som driver mig till vansinne ena stunden och skänker mig de ljuvligaste skratten den andra.
Hon hjälpte mig. Hon höll min hand och pussade mig på kinden. "Sssshhhhh" viskade hon till mig. Om och om igen. Sen var det över. Krampen i kroppen släppte och jag kunde andas igen.
Bredvid mig satt en snart fyra-åring som inte vet särskilt mycket om livet än men som verkar förstå så mycket mer än så. Dom där orden. Jag ska hjälpa dig. Det påminner mig om varför jag gör det här. Varför jag börjar om och varför jag vill bygga något nytt. För hennes skull. Och för hennes bror. För oss. Jag må vara ärrad för livet efter att ha förlorat deras far, men jag tänker aldrig förlora oss.


tisdag 2 september 2014

Det som väntar

Det här med att säga hejdå. Eller förhoppningsvis på återseende. Det tynger mitt hjärta så oerhört.
Jag gråter en liten skvätt varje dag när jag tänker på det och föreställer mig det framför mig. Hur jag med tårarna rinnandes kommer hålla om mina medsystrar en sista gång. Hur jag kommer sakna deras närhet, deras evigt tacksamma råd och gripande livserfarenheter. Hur deras barn kommer växa och glömma bort oss medan jag alltid kommer minnas hur dom log, andades, bajsade och sov som bebisar.
Jag hoppas såklart att många av de här kvinnorna kommer fortsätta kännas som systrar för mig även när vi inte ses varje vecka. Och förhoppningsvis, eller med allra största säkerhet, fyller nya och gamla vänner det där enorma tomrummet när jag flyttar tillbaka till Sverige.
Men ändå. Avsked alltså. Jag förbereder mig och försöker stålsätta mig. Men ingenting i världen kan förbereda ett sentimentalt och blödigt hjärta för det som väntar.

söndag 31 augusti 2014

Allt är nog glömt och förlåtet nu

Jag har i princip aldrig dåligt samvete när det gäller barnen. Ni vet det där samvetet om att något barn får mindre uppmärksamhet än det andra, att barnen inte aktiveras tillräckligt vissa dagar, att det kanske blev lite för mycket tv någon dag osv. Jag släppte det så fort jag insåg att jag inte skulle kunna hantera föräldrarollen med två barn om jag gick runt med ständigt dåligt samvete.
Men den senaste tiden har varit rätt tung. Stressen. Oron. Ja men allt det där. Det har resulterat i att jag haft otrolig lite tålamod och varit kanske lite väl fräsig och ignorant mot barnen. Och plötsligt kom det dåliga samvetet. Med all rätt tycker jag nog.
Så den här helgen har jag släppt allt som har med flytt och grubblerier att göra och bara ägnat mig åt barnen. Dom har fått välja aktivitet, dom har styrt dagsschemat, inga måsten, inga borden, bara gött häng. Och godis. Att låta en snart fyraåring bestämma mat var väl kanske inte helt genomtänkt eftersom allt möjligt visst kan vara mat. Men låt gå för den här gången då.

Vi har läst kopiösa mängder böcker. Kanske varenda bok i hemmet. Vi åkte och tittade på fiskar och krokodiler på det tropiska akvariet. Vi har handlat godis och mjölk långt efter läggdags. Bäddat framför teven och tittat på film in på sena natten. Sovit allihop tillsammans i en stor hög och inte bråkat en enda gång faktiskt.
Det känns som en nollställning på något sätt. Nu kan vi fortsätta med rätt bra humör och en lite bättre sammanhållning dom här 26 dagarna som är kvar innan vi lämnar Hamburg. Det är rätt mycket kvar att göra faktiskt. Kanske mer än vad jag klarar av. Men på något sätt ska det väl gå. På något sätt.