måndag 15 september 2014

Kalas som inte gick i kras

Jag hade fest i lördags. Jävlar vad roligt det var. Och vilken bra blandning med folk. Jag älskar de här människorna jag har lärt känna här. Livslånga vänskapsband och sånt där. Nu känner jag mig helt redo för att flytta hem igen och bygga vidare på vänskapsbanden jag har där och lite på livet också. Jag har storslagna planer. 
Dessutom. Hemmafester hörrni. Varför har vi inte det lite oftare? 


fredag 12 september 2014

Hej

Jag ville bara säga hej. Det är så hiskeligt många som hört av sig och brytt sig. Omtanke och kärlek. Det är fint. Men jag mår bra. Jag menar antingen tar jag mig igenom det här. Eller så dör jag. Så jag gör så gott jag kan. Om två veckor är jag i Sverige och har lämnat Hamburg bakom mig. Fram tills dess försöker jag bara överleva och göra de här barnen jag har så trygga som möjligt. Det fungerar rätt bra. Ibland. Imorgon ska jag ha hejdåfest. Jag har bjudit nästan alla jag känner och håller kär dvs en ganska brokig blandning med folk. Nästa vecka kommer mamma. Några dagar senare kommer pappa med en flyttbil. Jag har en skitlång att-göra-lista som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig igenom. Men först fest. Hemmafest. Det har jag inte haft sen jag var 25. 
Min hjärna exploderar snart. Mina ord hakar upp sig. Mitt hjärta slutar ibland att slå. Men snart är även detta förbi. 

fredag 5 september 2014

Jag ska hjälpa dig

Jag kände det först i magen, sedan kände jag hur det spred sig. Tog tag i hjärtat och flöt upp i halsen. Paniken. Ångesten. Attacken.
Jag satte mig ner och försökte andas och ta kontroll. Det finns tid och rum för allt, men inte det här. Inte nu.
Plötsligt sätter sig någon framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och tittar djupt in i mina ögon. "Är du ledsen mamma?" säger hon och smeker bort tårarna från mina kinder. "Det blir bättre, jag ska hjälpa dig" säger hon. Denna stora lilla varelse. Mitt vilda lilla barn. Hon som lär mig allt om livet och allt om att kämpa. Hon som driver mig till vansinne ena stunden och skänker mig de ljuvligaste skratten den andra.
Hon hjälpte mig. Hon höll min hand och pussade mig på kinden. "Sssshhhhh" viskade hon till mig. Om och om igen. Sen var det över. Krampen i kroppen släppte och jag kunde andas igen.
Bredvid mig satt en snart fyra-åring som inte vet särskilt mycket om livet än men som verkar förstå så mycket mer än så. Dom där orden. Jag ska hjälpa dig. Det påminner mig om varför jag gör det här. Varför jag börjar om och varför jag vill bygga något nytt. För hennes skull. Och för hennes bror. För oss. Jag må vara ärrad för livet efter att ha förlorat deras far, men jag tänker aldrig förlora oss.


tisdag 2 september 2014

Det som väntar

Det här med att säga hejdå. Eller förhoppningsvis på återseende. Det tynger mitt hjärta så oerhört.
Jag gråter en liten skvätt varje dag när jag tänker på det och föreställer mig det framför mig. Hur jag med tårarna rinnandes kommer hålla om mina medsystrar en sista gång. Hur jag kommer sakna deras närhet, deras evigt tacksamma råd och gripande livserfarenheter. Hur deras barn kommer växa och glömma bort oss medan jag alltid kommer minnas hur dom log, andades, bajsade och sov som bebisar.
Jag hoppas såklart att många av de här kvinnorna kommer fortsätta kännas som systrar för mig även när vi inte ses varje vecka. Och förhoppningsvis, eller med allra största säkerhet, fyller nya och gamla vänner det där enorma tomrummet när jag flyttar tillbaka till Sverige.
Men ändå. Avsked alltså. Jag förbereder mig och försöker stålsätta mig. Men ingenting i världen kan förbereda ett sentimentalt och blödigt hjärta för det som väntar.

söndag 31 augusti 2014

Allt är nog glömt och förlåtet nu

Jag har i princip aldrig dåligt samvete när det gäller barnen. Ni vet det där samvetet om att något barn får mindre uppmärksamhet än det andra, att barnen inte aktiveras tillräckligt vissa dagar, att det kanske blev lite för mycket tv någon dag osv. Jag släppte det så fort jag insåg att jag inte skulle kunna hantera föräldrarollen med två barn om jag gick runt med ständigt dåligt samvete.
Men den senaste tiden har varit rätt tung. Stressen. Oron. Ja men allt det där. Det har resulterat i att jag haft otrolig lite tålamod och varit kanske lite väl fräsig och ignorant mot barnen. Och plötsligt kom det dåliga samvetet. Med all rätt tycker jag nog.
Så den här helgen har jag släppt allt som har med flytt och grubblerier att göra och bara ägnat mig åt barnen. Dom har fått välja aktivitet, dom har styrt dagsschemat, inga måsten, inga borden, bara gött häng. Och godis. Att låta en snart fyraåring bestämma mat var väl kanske inte helt genomtänkt eftersom allt möjligt visst kan vara mat. Men låt gå för den här gången då.

Vi har läst kopiösa mängder böcker. Kanske varenda bok i hemmet. Vi åkte och tittade på fiskar och krokodiler på det tropiska akvariet. Vi har handlat godis och mjölk långt efter läggdags. Bäddat framför teven och tittat på film in på sena natten. Sovit allihop tillsammans i en stor hög och inte bråkat en enda gång faktiskt.
Det känns som en nollställning på något sätt. Nu kan vi fortsätta med rätt bra humör och en lite bättre sammanhållning dom här 26 dagarna som är kvar innan vi lämnar Hamburg. Det är rätt mycket kvar att göra faktiskt. Kanske mer än vad jag klarar av. Men på något sätt ska det väl gå. På något sätt.

fredag 29 augusti 2014

Hej på er

Det har varit torsdag men känts som fredag hela dagen. En varm, förväntansfull och pirrig känsla i hela kroppen. Det kan ha att göra med att feber och bronkithostan som härjat i barnen en längre tid äntligen verkar ha gett med sig. Det kan också ha att göra med att jag i början av veckan var nedtyngd av oro och ängslan över hur det här ska gå till. Och med det här menar jag flytten. Att packa. Att ha råd. Att få med det viktigaste. Jag orkar inte ens tänka på hur trassligt och struligt det kommer bli när vi väl kommer till Sverige. Men det är liksom då. Nu är nu. Och idag vaknade jag till något väldigt fint.

Nämligen det här. Istället för panikskrik i ansiktet och domedagsbråk var det fniss och samarbete. När det händer, då finns det ingenting i världen som gör ont eller känns svårt mer.

Strax efter frukost tog vi oss ut till parken. Efter nästan en vecka instängda i hemmet med några få avstickare till butiken kändes det rätt välbehövligt för alla inblandade. Det gjorde inget att klockan var nio och jag kände mig som en dåre som var ute så tidigt. Jag fick sitta och läsa lite medan de här två härjade fritt, högt och lågt.
Jag måste säga en sak, jävlar vad skönt det är när barnen blir äldre. Så mycket lättare allt är. Precis allt. Allt som inte har med bebisar att göra är superlätt. Jo så är det faktiskt.

Vi handlade skitmånga och billiga äpplen hos grönsakshandlaren på hörnet på vägen hem. Perfekt tillfälle att lära barnen vad äppelpaj är för något. Tänk att dom aldrig smakat smulpaj tidigare i sitt liv. Men nu lär det ju bli ordning på det. Succé blev det i alla fall. Både bakandet och ätandet.

Lagom tills pajen var klar och "kallpastamedgurkaochost-lunchen" intagits fick vi besök av en vän. Både Edith och Edgar är mycket exalterade över bebisen i hennes mage. Ja det är vi väl alla faktiskt. Särskilt eftersom jag hoppas träffa bebisen innan jag flyttar härifrån.
En bra grej med vänner som har lite yngre barn än en själv, dom tar tacksamt emot barnkläder en inte vill ha kvar längre.

Sen fick jag världens inspiration från henne att ha en hemmaloppis. Bjuda in alla jag känner, alla vänners vänner, alla grannar, alla på gatan och sälja av allt jag inte ska ha kvar längre. Så jag började riva lite bland lådor och påsar i det där hemska rummet som bara varit avlastningszon sedan Hass flyttade härifrån. Jag fick så mycket feeling och kände mig så hoppfull.

Så pass mycket feeling att jag helt glömde bort att laga middag. Jaja. Det går ingen nöd på mina barn. Medan jag var upptagen med att sortera skarvsladdar och flytta kartonger hade barnen lyckats gräva fram en gammal chokladkaka från någon bortglömd gömma. Det låter som en rimligare förklaring till varför dom höll sig borta från mig och mitt rensande än "dom kanske förstår att det här är viktigt för mig. Mmm vilken fin förståelse vi har för varandra"-förklaringen jag flummade fram för mig själv. Tur att det finns yoghurt och macka att käka då när klockan är mycket och morsan glömt bort ansvar och allt det där.

Och när barnen somnat efter bara en godnattsaga istället för 32, så fortsattes röjandet i min blivande loppisbutik. Men så fort mörkret kom, vilket är rätt snabbt nuförtiden, särskilt i ett rum utan någon lampa, la jag mig och läste ut del här förjävla bra boken. Happy Happy heter den. Den är säkert bra för alla, men särskilt för de som vill/funderar på separation, för de som går igenom det nu och för de som gått igenom det för längesedan. Helvete vad bra den här. Jag läste ut den för en kvart sedan men redan har den hjälpt mig så mycket. Jag känner det.
Ja men med den här torsdagsfredagen i minnet ska det bli gött med riktig fredag imorgon. Ja inte för att det gör någon skillnad för oss rent praktiskt. Det är ju ingen som kommer hem från jobbresa, ingen som kommer vara hemma några dagar tillsammans med oss. Ingen som ger mig sovmorgon. Ingen som lagar min favoritmat till middag. Ingen som hjäper mig vika tvätten. Ingen som finns där med oss. Men det gör inget. Vi har det väldigt bra ihop ändå. Bättre än på mycket länge. Ja jag vågar sägs det högt.

Hejdå med er

måndag 25 augusti 2014

Ja det har varit en rätt dålig dag

Jag har saknat honom vansinnigt mycket idag. Hans starka stöd och hans lugnande inverkan. Någon som kunde hålla min hand, någon som kunde hålla barnens hand när jag höll på att ge upp.
Det är inte så mycket kärleken jag saknar. Jag kommer knappt ihåg hur den kändes eller hur vi mådde. Men stödet. Familjen. Teamet. Det saknar jag, dagar som idag.