Det bara blev så

Det började med ett foto i timmen av en slump. Sen blev det lite mer som en svår tvångstanke som jag inte kunde sluta med.
Dagen alltså. I bilder. Från Instagram. (@singoalla)

05:11 Vaknar. Kan inte somna om.

06:11 Får sällskap av en huligan

07:11 Väcker pappa med dockorna

08:11 Äter världsgod frukost. Världsgod.

09:11 Det är viktigt att ta igen sig.

10:11 Sover lite middag.

12:11 Äter. Igen.

13:11 Ut på promenad!

14:11 Hänger och härjar i lekparken.

15:11 Hänger och härjar på café. (Note to self: Det är inte jätteroligt på café för en 1,5 åring)

16:11 Dräller runt med mjölk istället för att titta på Shrek

17:11 Maken lagar söndagskött. Smördegsinbakad fläskfilé. Den gravida kvinnan som plötsligt börjat ha köttcravings blev mycket nöjd.

18:11 Leker med det där jävla duplot som ligger precis överallt.

19:11 Mamman får nog och tar sig ett bad. Ligger där i stillsamma 40 minuter.

20:11 Barnet har somnat och maken delar med sig av chips. Vi tittar på brittisk stand up. Succé.

21:11 Vi börjar titta på en fruktansvärt dålig film. Jag går och lägger mig i sängen och spelar ett litet parti Mahjong istället. Tror att jag ska somna inom en kvart.

22:11 Är fortfarande vaken. Tänker på bb-väskan jag packade förra helgen. Måste packa om den. Om och om igen.

Välkommen tillbaka

Livet. Lusten. Glädjen. Ja allt är välkommet tillbaka.
Sovmorgon, en städad lägenhet, ensam hemma i flera timmar, duscha ifred, ligga på soffan ifred, och sen åka på tygmässa ifred. Det är kanske lite sorgligt att världens bästa dag skulle bli en dag då jag inte är med min familj. Men kanske var det just det jag behövde. Egentid. Inget ansvar. För tänk, idag har jag inte ont någonstans. Jag är dessutom full av ork och energi. Pappan i familjen däremot, han påminner lite om mig själv faktiskt hur jag är en vanlig vardagseftermiddag.

Tygmässan i alla fall. Full av fina tyger, band och garner. Men det mesta alldeles för dyrt. Fast tomhänt kunde jag ju inte gå därifrån. När jag ska ha tid med mina sömnadsprojekt däremot, det vet jag inte riktigt. 2025 kanske. Vi får se.

20 dagar kvar

Hej hallå. Snart syns inte mitt ansikte bakom det som ska föreställa min kropp.

Är barnet glad är mamma glad

Vi köpte en bassäng till Edith idag. Även om den inte riktigt uppfyller sitt riktiga syfte än verkar den ändå gå hem ganska bra. En liten del av mig kräks på tanken att ha den här ska stå uppblåst, stor, ful och jävlig på balkongen hela sommaren. En annan del av mig blir så löjligt glad att se barnet glad.

Bra grejer

Barnvänliga cafeer och våffellunch. Och vänner som agerar springhjälp när jag inte kan och orkar härja efter vilda barn. Plus att det är fredag idag. Ja. Bra grejer.

Minus tusen

För ungefär en halvtimme sedan fick jag ett stort filmsug. Edith hade somnat i tid, utomhus är det mörkt och regnigt och jag kände mig tillräckligt tillfreds med livet för att inte sitta och gnälla om det otillfredsställda livet. Bra läge för film.
Men. Nu är det inte så lätt att bara se på en film i det här hemmet. Nej det ska startas tekniska prylar, uppdateras, aktiveras, ses på trailers, diskuteras, argumenteras och sen buffras och väntas. Och sen har maken mage nog att säga att "det här går ju snabbt" eftersom han hittat en kabel som jag inte riktigt vet vad den gör, men snabbt går det tydligen.
Det där filmsuget jag hade för en halvtimme sedan är nere på minus tusen just nu. Det ska bli intressant att se om det blir någon film över huvudtaget innan jag somnar ikväll.

Ett annat klimat

Där går jag vaggandes fram med hela vagnen full med matvaror och ungen bredvid mig. Helt plötsligt, från ingenstans och som så många gånger förr, får ungen ett vedervärdigt utbrott. Jag har ingen aning om varför eller vad hon vill. Men jag provar den vanliga rutinen; kram, napp, vattenflaska, kex, kram igen. Det ena efter det andra ökar bara hennes frustration och hennes ilska. Jag begriper såklart att hon vill bäras. Men en sån sak fungerar inte längre med den här kroppen. Försök förklara det för en trött och vrålarg 1,5-åring. Men då, från ingenstans dyker hjälpen upp. Först i form av ett äldre tyskt par som vinkar och skojar med henne tills hon blir lugn och vinkar och skojar tillbaka. Sen i form av en turkisk familj som jag mött i lekparken några gånger. Pappan lyfter upp mitt barn, mamman tar min vagn och tillsammans går vi till vår port. Jag uttryckte min ömmaste tacksamhet på min vanliga hittepåtayska och var så nära tårar man kan komma. Alltså jag har totalt släppt min rädsla för främmande folk och försöker verkligen anamma det här alla-hjälper-vi-alla-klimatet som finns här och som jag aldrig upplevt lika tydligt i Sverige. Och det är inte första gången främmande folk "hjälper till" att roa barnet när hon är sådär sur och arg och ingenting hjälper. Det känns ju lite ovant och konstigt. Men jag börjar gilla det. Jag börjar känna att varför skulle inte alla hjälpas åt när det kommer till barn och trötta föräldrar?