torsdag 22 januari 2015

Family Living ni kan komma nu

Jag tycker vi har fått till det rätt bra här hemma nu ändå. Med tanke på brist på både ekonomiska förutsättningar och intresse har vi ju lyckats få till att det ser precis ut som en soptipp. Något jag ofta verkar sträva efter men aldrig riktigt lyckats med. Men nu så. Livsmål uppnått.

Hoppas inte målarna blir klara alldeles för snabbt i dom andra rummen nu bara. Såhär vill jag nog ha det ett tag till. Där i någonstans ska jag sova inatt också. Och så några fler nätter efter det. Harmonin sprider sig inom mig när jag tänker på det och jag blir inte alls lätt ångestfylld alls. Nej. Inte. Det. Minsta. 

torsdag 15 januari 2015

Hej

Jag har läst igenom den här bloggen lite. Så tramsig ibland och så svår bitvis. Det får den väl vara. Men det slår mig att jag inte riktigt är samma person längre. Det finns liksom ingenting av den där hemmafrun kvar som slet och var ensam i sin tvåsamhet. Det finns kanske lite tendenser kvar av dålig karaktär, lathet och känslighet. Men resten har jag klätt av mig. Kanske lämnade jag kvar det där vid hamnen, lät det flyta med floden, förbi containerhamnen och ut i det okända. 
En person jag lärde mig att tycka om i Hamburg hörde häromdagen av sig till mig. Jag minns hur vi kunde se på varandra och förlora oss i ögon, ljud och längtan. Han ville komma och hälsa på och jag kunde inte säga ja. Jag sa nej. Jag vill inte träffa honom igen. Han påminner om en tid full av lögner, för mycket alkohol och för hög musik i dunkla lokaler. Nu kommer det hörni. Den här lite frireligiösa tacksamheten som alltid känns malplacerad, men ändå bestämmer sig för att dyka upp som någon jävla gubbe i låda ibland. Ja men här kommer det då: Tack mig själv och alla runt mig som tog mig hem till Sverige igen. Tack för att jag har fått lite distans. Tack för att jag inte fastnade där. Tack och lov för att våga säga nej. 

Ja det var bara det.
Hejdå

Jag tycker om oss





Jag hörde hennes bestämda hälar stampa sig fram. Det finns bara buller och liv i henne, inget försiktigt alls. Inte ens halv sex på morgonen när precis allt annat är lugnt och stillsamt. Hon satte sig bredvid mig i sängen och kliade mig lite på armen. Jag log mot henne men ville inte öppna ögonen. "Mamma vakna" sa hon på det där bestämda sättet. "VAKNA". 
Jag försökte ta reda på om det hade hänt något. Var hon ledsen och rädd? Hade hennes bror väckt henne? "Jag tycker om Edgar, och jag tycker om dig, jag tycker om oss. Ja det tror jag" sa hon då. Det kan tyckas att orden kom från ingenstans. Men det där måste hon ha tänkt länge på. Funderat och vridit. Kanske inte förstått hela innebörden. Men ändå så har det vuxit sig större i hennes vilda hjärta och tillslut behövde hon dela med sig. Halv sex på morgonen. Det här är efterdyningar från pappans besök. Edgars separationsångest, Ediths uppgivenhet. Något vi bara får vänja oss vid helt enkelt. 
Jag tycker om oss. Den här lilla triaden med känslorna på utsidan och trots mellan tårna. Jag tycker om oss också. Väldigt mycket. 

tisdag 13 januari 2015

Efter helgen

Jag har inte svurit en enda gång framför barnen sedan jag kom hem i måndags morse. Inte skrikit heller. Ett personligt rekord. Nu tror ni jag skriker hela tiden. Det gör jag inte. Bara när det inte går att hålla emot mer. Jag borde skaffa en vän som kan komma till mig på kvällarna och jag kan skrika av mig lite. Vem tusan ska ta min vrede? Det är ingen vrede förresten. Lite trötthet mest. Kanske lite melankoli också. Ser ni vad jag försöker göra här? Något slags försvarstal. Vad håller jag på med? 

Barnen har varit med sin pappa i helgen och jag har åkt tåg och berusats av livet. Tänk om vi kan fortsätta såhär? Att överlämnande barn och dela upp ansvaret på ett visserligen inte helt jämlikt sätt, men ändå, utan stora bråk och utan större märkvärdigheter. Vad fint det vore. Och om jag fick fortsätta berusas. Det skulle göra gott för oss alla. 

Nu ska jag egentligen hämta barnen på förskolan och sen ska vi träffa vänner, vråla efter våfflor, och vara en del av en gemenskap jag trivs så bra i. Men jag ville först ta en liten stund och säga tack. Hej. Vad fina ni är som finns med mig, tack för att ni stannar. Vad fina era ord är och vad glad det gör mig att läsa dom. Och vad ledsen det gör mig att läsa om er som kämpar men inte hittar kraft. Som går igenom precis det vi gått igenom men med sämre förutsättningar. Jag finns här. Vi gör det här tillsammans. Som systrar står vi enade och vägrar hålla tyst. Tillsammans är vi mindre ensamma. Kom ihåg det. 

Och maila mig gärna om ni vill vara mindre anonyma men ha lite mera stöd. sandra.mm.chapman snabela gmail.com 




tisdag 6 januari 2015

Hej bloggen!

Jag undrar hur en ska göra för att tålamodet ska räcka till hela dygnet runt? Jag menar, det kan vara så att jag har mens och är något "lättretlig", det kan också vara så att jag längtar efter att få röka och snusa och röka och snusa och röka och snusa och har en "smula" abstinens. Det kan även vara så att jag inte sovit mer än 3-4 timmar per natt den senaste tiden eftersom jag är dum i huvudet och vill titta på filmer och tv-serier, pyssla, prata i telefon, läsa bok, vika tvätt osv hela nätterna trots att jag vet att jag blir ännu mer dum i huvudet om jag inte får sova minst 6 timmar. Det kan dessutom vara så att barnen längtar efter förskolan och andra barn att härja och leka rövare med hela dagarna vilket gör att dom blir något "svårlyssnade". Men utöver det. Så känns det som att mitt tålamod ta mig fan aldrig räcker. Nästan varenda kväll tappar jag greppet totalt och vrålar om minsta lilla sak. "Kan man inte få lite lugn och ro i det här jävla hemmet någon gång" är standard ungefär varje kvart. "Sluta slå varandra för i helvete" är andra sköna ord som liksom spottas ut ur min mun ungefär var sjunde minut. Det är som om dagarna fungerar ganska bra, men på kvällarna, när jag gissar att det är bra att ha en annan förälder till hands som kan ta över lite av det där tjatet och gnatet, då finns det ingen ork kvar. Hur många middagar har inte slutat i tårar som faller ner i pastan och tre sura individer? Hur många gånger har jag inte lagt barnen trots att vi varit osams och jag en kvart senare måste springa in och pussa och be om ursäkt för att mamma beter sig dumt och är arg hela tiden? Rätt så många gånger faktiskt.
Så. Finns det någon slags snabb internetkurs, eller en huskur eller vad tusan som helst som jag kan ta hjälp av för att sträcka ut det där tålamodet typ en timme eller två?

P.s. När ni ändå är i farten, tipsa gärna om det finns någon handbok i hur en slutar svära så in i helvete framför barnen.

Tack på förhand.
Puss

Allt annat

Saker som är tråkigt med att bo själv: Att inte kunna få lägga över lite ansvar på någon. Att få fräsa och muttra lite över dagens elände och den oändliga tröttheten till någon. Att inte kunna dela en måltid tillsammans med någon som inte väljer att smeta in precis varenda kroppsdel med maten. Att ingen annan viker tvätten. Att inte få frukost serverad på sängen. Att inte ha någon att luta huvudet mot i soffan.

Saker som är bra med att bo själv: Precis allt annat.

måndag 5 januari 2015

Att älska och skiljas

När jag öppnade brevet från tingsrätten och läste de byråkratiska orden nedskrivna av en främling om att mitt äktenskap var över föll jag ihop framför mamma och pappas dörr. Jag släppte ut det. Allt. All sorg och allt tvivel. Det är bara några veckor sedan skilsmässan blev klar, ändå känns det som att den varit klar i en evighet. I den där evigheten jag gått i, som en milslång, fuktig och mörk tunnel. Utan att veta om jag gått framåt eller bakåt har jag gått vilse och dragit fingrarna längs den skrovliga väggen. Alla andra ljud har stängts ute och allt jag hört är mina fotsteg som ekat mot den blöta cementen under mina fötter samtidigt som tankarna format dom där orden. Älskad. Har jag någonsin varit älskad? Jag vet ju hur det känns att älska. Jag älskade verkligen. Brinnande och intensivt. Men när jag stod där med skilsmässopapperna i mina händer så kunde jag inte sluta undra om det är värt att älska. Att brinna, vråla, kyssas, andas ikapp och leva ett liv ihop. Det tar ju ändå slut. Någon gång tar allt slut. Precis som att livet går vidare. Med brännskador och ärr för livet går det ändå vidare på något jävla sätt. Jag är inte rädd för att älska eller känna. Är det inte precis det som allt går ut på egentligen? Att känna starkt, att falla, att ge sig själv och att släppa in någon sådär nära. Att dela allt. Men tvivlet. Det kommer jag inte undan.

Det har varit ett tungt men fantastiskt fint äventyr att ta sig hit. Och än är det ju inte över. Det finns massor av äventyr kvar tänker jag, om det är den vägen jag vill gå igen. Men nu är det rätt skönt att gå på vägar jag känner igen sedan barnsben, tryggheten i att ha alla nära mig, vetskapen om att jag inte är ensam. Det är bara lugnt. Och fritt. Solen som lyser på oss, vi har mat att äta och sängar att somna gott i. Jag begär inte mer. Vill egentligen inte mer än bara det. 

Skilsmässopapperna har jag lagt i en plastmapp. Där har dom sällskap av vigselbeviset från Botkyrka kommun, personbeviset på Edith, Edgars tyska födelseattest, intyg om att vi är utskrivna ur Tyskland och ett brev jag skrev till Hass men som han aldrig fick läsa. Den där mappen har jag lagt högst upp och långt bort. En samling dokument som jag rör vid ibland när jag behöver påminna mig om vad som hände och hur det gick till. Hur ärret i hjärtat kom dit och hur det slutade att brinna. 

Jag är skild nu. Det känns inte alls så misslyckat som jag först trott. Det känns snarare modigt, starkt och klokt. Men ändå. Skild. Aldrig mera ogift. Men ärrad för livet