måndag 20 oktober 2014

Äntligen tillbaka! Dagen i bilder, Söndagsedition.


Söndag morgon. Barnen gick och la sig elva igår kväll pga vi var ute och roade oss storartat med vänner, kortspel och sjuka mängder godis. Men ändå skulle dom upp och studsa vid sju på morgonen. Dårar är vad dom är. Men ändå rätt god stämning vid frukosten. 

Jag lyckades muta till mig lite lugn och ro. "Så mycket bättre", stickning och kaffe. Ja men jag kan inte värja mig längre. Jag anammar allt som har med tantighet och pysslighet att göra numera. Jag har visserligen alltid varit en liten tant och har någon slags bisarrt förstorad pysselådra som pumpar inuti mig. Men det där har legat lite i dvala den sista tiden. Men nu går jag visst all in. Och såg ni "Så mycket bättre" igår? Eller idag? Orup hörrni. Mitt största guilty pleasure någonsin, jag längtar redan till nästa Lördag så jag kan strunta i att gå ut och dricka öl och titta på Orup istället. 

Barnen då? Rätt slöa kan vi väl säga.

Tillslut somnade den yngsta förmågan bredvid sin morfar och det här lilla geniet satte genast igång att skriva. Ja det är hennes nya grej förstår ni. Skriver sitt namn, sin brors namn och idag ville hon skriva alla namn på alla i familjen. Det kan vara bland det gulligaste jag sett faktiskt. 

Jaha medan hon sysselsatte sig själv och sin mormor med att reda ut vad de där bokstäverna heter städade jag upp lite. Såhär bor vi. Edith bor i det här rosa rummet med prinsessslott och prinsesssäng och prinsessböcker. Det är väldigt viktigt att det är prinsessgrejer. It has begun. 

Jag och Edgar bor i den här sköna sängen. Kanske den skönaste sängen jag sovit i faktiskt. Jag hade ju helst velat ha barnen i ett rum och mig själv i ett annat rum. Men har ni hört talas om syskonbråk någon gång? Mmm. Mina barn bråkar rätt mycket. Jämt faktiskt. Till och med i sömnen. Så det är jag och samsovande tvååring i all evighet. Rätt så trevligt faktiskt.

Speaking of....efter att ha vaknat upp utan morfar bredvid sig var han i fullständig upplösningstillstånd och det enda som gjorde honom lugn igen var löften om havregrynsgröt till lunch och björnjakt i skogen. 

Så det var väl bara att ta på sig skogsmulleuniformen och se glad ut då. 

Och det här två hittade ca femton björnar som låg och sov, ett par tre lejon och en varg också. Aja. Dom kanske inte har ett hem med sina egna sängar och sina egna leksaker, men fantasi har dom i alla fall. 

När vi kom hem började den där pysslighetsådran pumpa besvärligt igen. 

Så jag gjorde en jävla krans till ytterdörren medan barnen grävde upp mammas rabatter (säg inget). Vad håller på att hända med mig? Jag har ingen aning. Men jag älskar't!

När vi kom in ville barnen leka hundar. Och då fick inte jag vara med. Nej men så tråkigt då. Jättetråkigt. Stackars stackars mig som måste ligga här och läsa i all min ensamhet medan ni två håller på att roa er sådär. 

Sen lagade morfadern sin berömda tortellini med ädelostsås-rätt. Och eftersom barnen fortfarande lekte hundar intogs maten på golvet. För några hundar vill då inte jag ha vid köksbordet i alla fall. Plus att mina barn ALLTID äter upp maten om dom får äta från golvet. Alltid. Oavsett vad som serveras. Överväg det nästa gång ni diskuterar bordskick där hemma. 

När de där urgulliga snorvalparna somnat kom den där stickningen fram igen, till Walking Dead den här gången. 

Ni kanske inte tänkte på det. Men det här är första dagen på ca två månader som jag inte gråtit. Inte en enda gång. Inte en endaste liten tår. Jag har väntat på den här dagen, väldigt länge. För jag visste att någon gång kommer det vända, någon gång kommer jag klara av att ta mig igenom en hel dag utan att gråta. Och plötsligt hände det. Nu har jag dragit ut på den här dagen. Klockan är ju snart ett och jag borde ha sovit för ca tre timmar sedan för att vara någorlunda funktionell imorgon. Men jag ville njuta lite. Känna in stämningen. Mentalt high fiva mig själv. Ja ni fattar. Nu blir det bara bättre hörrni. Och imorgon är det måndag igen.

tisdag 14 oktober 2014

Äppelmos och stickningar. Dalarna gör varenda jävel till en tant.

När jag bodde i Hamburg avskydde jag när dagarna inte fylldes med någon aktivitet eller något som kändes lite mer äventyrligt än äta/sova/byta blöja i all evighet.
Men här uppe på mamma och pappas berg är det nästan det bästa jag vet när det är sådär stilla, lugnt och inte särskilt mycket spring. Att gå och handla lite mjölk och bröd kan vara ett tillräckligt stort äventyr när en inte har körkort och måste gå igenom ett militärområde med två barn i en vagn för att kunna ta sig till närmsta butik. Två timmar tar det dessutom för den som undrar, men då ingår lunch (KORVMÄBRÖÖÖ) och ett mycket noggrant testande av både varenda leksak i butiken och den ömma moderns tålamod. Fast jag har ju varit en jävel i köket idag också. Kokat äppelsirap, äppelmos, svingod soppa, stekt pannkakor och inte ställt till med en alldeles för stor katastrof. En jävligt gullig morsa har jag också varit mot barnen för dom har varit jävligt gulliga mot mig. (Att skrika och gorma på kvällen gills inte för då är varenda jävel trött, ok?)
Ja men vi börjar väl kanske fall in i någon slags trygghet här ändå. Då var det ju bara det här med att folkbokföra sig, hitta lägenhet, hitta jobb, hitta förskola, söka till högskolan, se till att jag kan dricka öl någon gång i veckan, skicka in de sista skilsmässopapprena och kanske börja motionera eller något liknande kvar då. Eller förresten, skit i det sista. Ett steg i taget va, jag har ju precis slutat röka efter att ha levt som heltidsrökare i Hamburg ett tag. Ja att feströka fungerar ju inte när tydligen varenda dag är en fest. Men nu snusar jag istället. Inte ett dugg bättre, fast det luktar mindre. Ett steg i taget sa jag ju.

Snart börjar min favoritkvällsyssla: sticka. Like a tant.




Det här var rätt

När barnens morfar kommer hem från jobbet och slänger sig på golvet med mina barn. Leker, härjar, lever rövare. Skratten och glädjevrålen från barnen. Kärleken som pumpar i mitt hjärta. När jag står och steker pannkakor och ser dom i ögonvrån i en enda stor hög. Då känns det i hela kroppen att det var rätt beslut att flytta hem. Som om ständig tillgång till kaviar inte vore nog menar jag. 

måndag 13 oktober 2014

Befriad och mottaglig

Den här bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag gillar den, några av er verkar gilla den, men jag kan inte förmå mig att ta hand om den. Att berätta om allt, att ta tillbaka och rätta till. Att låta flödet vara levande och allt det där.

Livet. Hjärtat. Tillvaron. Känsloregistret. Det går så upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka. Varje dag är helt ny och jag vet aldrig riktigt hur den kommer sluta. Glad och tillfreds? Ledsen och uppgiven? Deprimerad och ångestfylld? Eller det värsta, apatisk och nonchalant?
Men en sak vet jag, att jag är beredd att gå vidare helt och hållet nu.
Jag har trott och inbillat mig att jag varit det. Jag skrev på alla papper, jag flyttade, jag sa hejdå och jag var redo att gå vidare. Men jag var inte helt redo. Jag var inte klar.
Fast nu känner jag mig plötsligt helt fri och redo att gå vidare. En stor klump av sorg som svärtat ner allt jag tagit vid har lösts upp och jag känner mig helt plötsligt motiverad och hängiven att ordna till det här livet ändå. Det var så enkelt som ett möte med barnens pappa. Att han var här, att vi sågs efter tre månader ifrån varandra. Att han är den han är och att han får vara fri och växa, utforska vad han behöver utforska, leva som han behöver leva. Att jag kan vara fri och att jag kan leva som jag vill. Han har mitt stöd, jag har hans. Vi är där för varandra men håller oss på varsitt håll.
Och barnen. Dom föll in i hans famn som om han aldrig varit ifrån dom. Och dom sa hejdå med trygga löften om snara återseenden. Och hur ledsen jag än är att jag förlorade honom, hur ärrad jag än är för livet, känns det så bra att vi är vänner. Att vi kan prata och stödja varandra utan krav, utan anklagelser och utan den där bitterheten. Och friheten som kom. Äntligen. Fri.

Det är sex månader sedan vi gjorde slut. Ett halvt år som har passerat så snabbt och känts så hårt. Jag kan knappt minnas hur det var, vad vi sa och hur det blev. Precis just nu är ju allt en enda röra. Men om ytterligare sex månader kommer praktiska detaljer vara ordnade, vi kommer ha rutiner, vi kommer ha ett hem och vi kommer ha varandra.

Jag har ofta tänkt "Det här är första dagen på resten av mitt liv" men jag har aldrig riktigt menat det. Aldrig riktigt känt det. Men när små barnhänder och mjuka röster viskade godmorgon till mig imorse menade jag det, med hela mitt hjärta. Äntligen kan jag vara stark och säker, äntligen är jag befriad och mottaglig för att ta kontroll för resten av mitt liv.

Och den här bloggen. Ja vi får väl se vad vi gör av den.

söndag 5 oktober 2014

Det är bara en riktigt dålig dag. Men jag skrev det här till dig.

Det är många månader sedan vi gjorde slut med varandra. Det är ännu fler sedan jag visste att vi inte passade ihop. Men jag har bara fortsatt med allt utan att känna efter. Bara fortsatt med rutiner, löst praktiska detaljer och försökt räcka till. Jag har gjort allt själv och inte haft en enda stund över till eftertanke. Att jag ens lyckats fundera på och bestämma mig att lämna Tyskland är ett mysterium för mig. Och nu är jag här. I trygga famnar att andas ut i och gråta ut hos. Att ta in livet och försöka andas djupt. Nu kommer det. Sorgen. Insikten. De ändlösa tårarna. Nu när jag kan slappna av och ta ett steg åt sidan. När fler händer håller i barnen och fler kan hjälpas åt. Nu ångrar jag mig.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte göra det här själv. Jag vill inte kämpa och slita så förtvivlat. Vi kan väl börja om? Våga be om hjälp. Lära oss att älska igen? Vi kan väl vara en familj igen? Jag behöver dig. Eller någon. Kanske vem som helst. Men någon som tar hand om mig när jag inte orkar. Det är så ofta jag inte orkar. Men du kommer bara säga nej. Du har en ny nu. Varför är hon bättre än jag? Smalare och oförstörd förmodligen. Inte lika trött. Inte lika arg. Det är henne du är med nu. Jag har inte brytt mig tidigare. Jag har till och med sagt att du ska älska fritt. Det menar jag fortfarande. Men varför vill du inte ha mig? 

Den här sorgen som jag måste bearbeta nu. Allt jag bär på. Jag måste gå vidare, jag förstår det. Men jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte hur. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle slå mig så hårt. Att jag så fort det tystnar runtomkring mig sjunker djupare och djupare ner i något slags svart hål. Alla beslut är mina att fatta. Alla dagar, alla nätter, alla stunder är mina att ta mig igenom, själv. Barnen mår inte heller så bra. Dom är ledsna utan att kunna förklara varför. Men jag vet ju. Dom är ledsna för att allt är förändrat och för att allt är förstört. Dom är ledsna för att dom inte vet vart hem är och för att dom inte vet varför vi är här. Det gör mig ännu mer ledsen. Förkrossad. Och ensam. 

Jag förstår att det är bäst såhär. Jag känner det djupt där inne någonstans. Någon gång kommer det bli bra och någon gång kommer vi hitta ett lugn och en tillvaro som fungerar utan att göra ont. Och idag är ju bara en dålig dag, i morgon kan det bli en bättre. 
Det är alla dom här minnena jag har som jag inte riktig vet vad jag ska göra av med. Dom blir väl svagare med tiden gissar jag. Och jag ska tillåta mig själv att ta den här tiden att bearbeta och sörja klart. Så att jag kan bli en gladare och starkare mamma. Så att jag kan framför mina barn säga att vi fortfarande är en familj fast på ett annat sätt. Som vänner. För du vill väl fortfarande vara min vän?

onsdag 1 oktober 2014

Familjebegrepp returns home

Vi är hemma nu. Något provisoriskt och något stökigt. Men ändå något slags hem. Hemma i Sverige. Hemma i Dalarna. 

All min energi och min ork gick åt till att avsluta, säga hejdå och städa ut allt i Tyskland. Så det finns väldigt lite att ta av just nu när jag måste börja om och bygga nytt. Långa handläggningstider hos myndigheter. Långa bostadsköer. Akut framtidspanik och brist på idéer. 

Men här finns ändå en trygghet jag har saknat. Det finns ett stöd jag behöver. Mina vänner och min familj. Något jag längtat efter så länge. Och nu är vi här. Det ena och det andra löser sig säkert med tiden, även jag inser det. Men just precis nu känns det väldigt tungt att ta ansvar för livet. 

Fast. Vi är hemma nu. Äntligen. 




måndag 22 september 2014

Hej

Jag har gnällt och tjatat över hela internet redan så jag kan väl lika gärna fortsätta på temat. Herrejävlar vad jobbigt det är att flytta hörrni. Grejerna tar ju aldrig slut. Och att inte riktigt veta vad eller hur mycket jag kan ta med mig, att det mesta blir en chansning, det gör mig helt kallsvettig. Om 1,5 dag ska alla grejer fraktas till Sverige. Om 1,5 dag. Om ni hade kikat in lite snabbt nu här hemma hade ni skakat på huvudet och skrattat. 1,5 dag? Lycka till va. 

Ja det är lite stressigt med andra ord. Men jag är ju rätt dålig på att hantera stress så istället för att packa och organisera livet gör jag annat: 
...går på kalas 
...och huden ska ju ha sitt. 

Saker jag borde göra just nu istället för att ta igen dagens sammanlagda förlorade internetanvändning: sova gott, djupt och länge. 
Men inte ikväll tydligen. Hejdå