lördag 15 november 2014

Förvåningen var inte särskilt stor när jag insåg att den där bloggutmaningen bara höll i sig i några korta dagar in i november.

Hur har ni det där ute i mörkret? Själv blev jag lågmäld och lite trasig efter barnafaderns senaste besök. Något jag försökte mörka och fly undan när jag åkte till Göteborg. Dit åkte jag helt själv. Bara jag, en trasslig mage och ett ihåligt hjärta. Jag träffade gamla och nya vänner. Bodde hos min bror. Gick på konsert med samma bror och hans flickvän. Jag älskar när familjen utökas med bra folk. Jag älskar att gå på konsert också. Morrissey var bra. Inte fantastisk som jag inbillat mig, men bra. Framförallt sov jag mycket och länge. Grubblade inte så mycket utan var bara rätt lugn och framförallt var jag ju själv. Jag kan inte riktigt beskriva precis hur bra det kändes. Jag saknade inte barnen en endaste stund, inte förrän jag satt på tåget hem. Hur ska jag nu våga fråga mamma och pappa om dom kan rå om barnen igen om några månader så jag har något mer barnfritt att se fram emot framöver? Det här vill jag ju göra om. Men så länge barnafadern inte ens vet var han kommer bo känns det som att jag får förlita mig på andra hjälpsamma händer så länge. 

När jag kom hem kändes det fortfarande trassligt i magen och håligt i hjärtat. Det började göra ondare när jag hälsade på en vän på sjukhuset. Cancer. Obotlig. Sjukdomen kommer ta honom. Men ännu är han stark och ivrig. Kanske lite svagare än vad jag varit van att se honom. Men så klar och rak. Och ändå. Döende. Det är så märkligt och naturligtvis sorgligt på oändliga vis. Jag kan inte hantera det riktigt nu. Jag lägger det på hög. Där allt annat jag inte orkat ta hand om hamnar. Som vadå tex? Tja, det gamla vanliga ni vet. Jag är snart 30, är snart skild med två små barn, jag bor hemma hos mina föräldrar och nu går jag på socialbidrag också. Fast å andra sidan har jag ingen sjukdom i min kropp som kommer äta upp mig. Jag har dessutom två barn som vill vara med mig, hos mig, i mig, på mig. Det känns som något jag borde värdesätta rätt mycket nu. Jag ska bara hitta balans i all den här självömkan, ledsamheten och trassliga magen. 





lördag 8 november 2014

Tid

Jag tror att tid är hemligheten bakom en god läkningsprocess. För mig har det inte gått så lång tid och allt är inte läkt. Små sår blöder. Andra sår spricker ibland upp. 
Jag är i mina ögon en ganska tolerant och öppensinnad kvinna. Därför kändes det inte så märkligt eller underligt att träffa den nya kvinnan i hans liv. Eller nya och nya. Hon fanns ju redan vid hans sida innan vi bestämde oss att säga hejdå. Att sitta ner. Lära känna varandra. Trampa på några ömma tår. Vara ärliga. Jag välkomnande henne i familjen. "Vi kommer alltid vara en familj och vill du vara med i den så vill jag att du ska känna dig välkommen. Älska honom högt och lågt. Jag kunde inte ge honom det men det är vad han behöver". Hon känner en annan man än den jag lärde känna. Men ändå är det samma man som vi delar på. Ett slags systerskap ska bildas mellan oss och vi verkar båda två genuint öppna för det. 
Men det finns fortfarande de där sakerna som jag aldrig kommer förstå. Prioriteringar och plötsligt ändrade löften. Precis när jag byggt upp lite förhoppningar. Lite trygghet. Då ändras allt och de där såren spricker upp lite. Blöder lite. Då behöver jag lite mer tid. Tid till att läka och slicka mina sår. Tid till att inte drunkna i bitterhetens ljuva hav. Tid till att ordna till det här jävla företeelsen som kallas för liv. Tid till att leva, inte bara överleva. 

Må du alltid få älska fritt

När hon föddes yrde snön utanför och vindarna ven runt Huddinge sjukhus. Där låg vi en nybliven familj. Lika mycket stolta som skräckslagna och lyckligtvis totalt ovetande om vad vi hade att vänta oss. När hon fyllde ett hade vi vant oss vid varandra, lärt oss av varandra och flyttat utomlands. När hon fyllde två hade hon en lillebror som tog all uppmärksamhet ifrån henne och vi tappade bort varandra litegrann. När hon fyllde tre hade jag kommit ikapp, hon hade lärt sig kommunicera, vi hade lärt oss att förlåta. Idag fyller hon fyra och jag kan fortfarande minnas varenda snöflinga som föll, varenda värk och varenda spricka i underlivet från när hon föddes. Fyra år. Det känns som ett delmål på något sätt. Större och mer surrealistiskt än ett, två och tre. Hon är så stor nu. Kan så mycket. Vill så mycket. Hon är helt vild, bullrig, känslig, omtänksam, solidarisk, envis och hon är min unge på alla sätt och vis. Grattis Edith Marianne Mayny. Grattis. Må du få älska fritt och känna dig gränslöst älskad tillbaka. 



måndag 3 november 2014

Ibland tänker jag att jag borde...

...gråta lite mindre. Men sen så tänker jag att jag skrattar ju minst lika mycket som jag gråter. Så det blir ju en balans ändå. 

söndag 2 november 2014

5 saker jag tänkt på idag

1. Hur många kakor kan ett par ungar trycka i sig under ett dopfika? Rätt så jävla många är svaret på det. Ca 15 stycken kanske. Var. 

2. Det är så underligt ändå att jag och av mina närmsta vänner har lyckats föröka oss med engelsmän. En gång i tiden satt vi på våra flickrum och borstade varandras hår (haha, nej snarare tjuvrökte och drack hemmagjort vin ur petflaskor) och pratade om våra framtida barn. Och nu har vi dom här hos oss. Med brittiskt påbrå hela bunten. Vad gjorde vi för fel? 

3. Hur många gånger kan man bråka och tjata på en fyraåring egentligen? Begrepp som "okontrollerbar" och "utom räddning" börjar dyka upp. Samt "allt är mitt fel".  Såklart. 

4. Chips och dip är en helt legitim middag tycker jag. Varför tycker inte mina föräldrar det? 

5. Vilka ord ska jag använda för att förklara hur förbannat jävla arg och ledsen jag blir på livet och slumpen när en fin människa och god vän ringer och berättar om cancern som spridit sig i hans kropp? "Jag beklagar" räcker inte på långa vägar för att få fram exakt vad jag vill. Inga ord kan räcka till det. 

"Ha det så bra"

Men vad i helvete, det här är ju anonymt näthat. Tack så jävla mycket. 


lördag 1 november 2014

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

November är ju som bekant mer känt som rövember. En jävla rövmånad alltså. 
Jag har ju dessutom mina tvivel när det kommer till mitt bloggande, hur, vad och när jag ska skriva. Så kanske kan Onekligens Novemberlista liva upp det lite här i bloggdöden. Vi provar väl. 

Utomhus såg det i alla fall ut såhär. Grått. Blekt. Blött. Livlöst.