tisdag 22 juli 2014

Det här är hemma för mig

Igår reste vi. Tidigt på morgonen gick flyget.

Sen åkte vi tåg. Det var långt och svettigt. Men alltså barnen, vad bra dom är. Bästa resesällskapet och i princip inget gnäll eller bråk alls. Jag var mycket nöjd. Och lite förvånad också.

När vi väl kom fram till Falun var det någon som fick plötslig semester feeling. Bra där.

Det var ren lycka att träffa mormodern och morfadern igen. Och för första gången sedan jag flyttade härifrån kändes det som att komma hem. Det var längesedan jag kände precis så.

Barn har ju tydligen ingen känsla för det här med semester eller inte. Det är ju tidiga morgnar oavsett. Som tydligen ska spenderas på den daggvåta altanen. Inte mig emot egentligen.

Jag hade egentligen ett enda önskemål för Sverigeresan; att få svalka av kroppen i en kylig svensk sjö. Så det var det första vi gjorde. Vi hängde där vid stranden precis hela dagen och några av mina vänner kom och gjorde oss sällskap. Mina barndomsvänner dessutom. Det är så jävla fint att kunna berätta för dom att jag ska flytta hem, att vi kommer ses mer, att våra barn förhoppningsvis kommer lära känna varandra. Ja det känns verkligen bra att flytta hit igen.

Och vilken tur att jag har slutat upp med att hata och skämmas över min kropp. Särskilt på en badstrand.

När vi kom hem igen satt min farmor på altanen och väntade på oss med jordgubbar, paket och pussar.

Barnen har två nyupptäckta favoritsysslor här hos mormor och morfar. Den ena är att gå och plocka hallon i tid och otid, den andra är att springa stjärtnakna och kissa i buskarna. (De buskar som inte har några slags bär alltså) Båda aktiviteterna uppmuntras på lite olika vis.

Och så sover vi ihop här. Det gör vi ju oftast hemma också. Men det är något fint med att vi inte ens har en varsin säng att somna i och att vi måste somna ihop ibland. Det säger jag nu ja. Fråga mig om två veckor vad jag egentligen tycker om det.

lördag 19 juli 2014

In your face bitch

HAHAHAHA! Tvättmaskinshelvetet fungerar igen. Det enda som krävdes var en rejäl frustrationshormomsspark på rätta stället. Jo jo. Hur kunde jag ens tvivla att jag skulle klara av att leva själv? Jag klarar mig bra jag.

Brööööööl

Jaha. Vad har ni haft för er i den här olidligt tryckande hettan idag då? Besökt stränder eller bott i kylboxar? Låter rimligt. Vi har legat inne med persiennerna nerdragna, tittat på lejon kungen ca 35 gånger och druckit sjukliga mängder milkshake. Saker jag borde gjort: packat och tömt kylen. På måndag åker vi ju till Sverige på semester i tre veckor. Med smutstvätt dessutom.
Äh. Jag har ju hela dagen på mig imorgon att få ihop någon slags packning.

torsdag 17 juli 2014

Livslusten fattas mig; en serie bilder från idag

När jag vaknade imorse låg barnen i famnen på honom och läste böcker. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Men det är det ju inte. Vi ska flytta. Han ska stanna kvar. Men det går ju ta vara på den tiden vi har kvar tänker jag. Och så går vi åt samma håll på morgnarna till jobb och Kita. Det är fint. Men hela grejen, att falla för någon två månader innan det ska flyttas var väl lite onödigt ändå?
Barnen är i alla fall nöjda med att ha en helt ny person i närheten att driva till vansinnets kant med utbrott, hets och röveri. Och jag blir lite fnissig när jag ser de tappra nybörjarförsöken från hans sida.

Bland de bästa stunderna jag vet är när jag kan bjuda hem några vänner på mat som jag tycker om. Smörgåstårta tex. Så det gjorde jag idag. Och spenderade hela dagen nästan åt att prata om mig själv, min framtid och min nutid. Jag älskar att få prata om mig själv sådär. Det känns alltid så renande efteråt och alla eventuella knutar i tankeverksamheten har liksom lösts upp.

När jag hämtade barnen från Kita hade jag kommit på den briljanta iden att åka buss till en lekpark långt bort, helt utan barnvagn. Det betydde bussbyten och bussväntan i kokheta busskurer. Åksjuka i kokheta bussar. Ruskigt långsamma promenader till och från busshållplatsen i kokhet sol. Allmänt surt tillstånd och för lite snacks att muta med eftersom mina armar inte kan bära hur mycket som helst. Jag åker inte buss så ofta. Jag blev påmind om varför idag. Och jag har i princip alltid med mig barnvagnen. Jag vet varför nu. Ja men vad kul att vi testade det och sög ur livslusten ur mig.

I parken var det ju rätt gött ändå. I skuggan. Så länge det fanns vattenmelon. Allt mellan det och hemgång bestod mestadels av skrik och panik. Återigen, livslusten liksom sögs ur mig med jämnt flöde.
Och värmen hörrni. Inte en enda människa kan ju vara lycklig i sådana här omständigheter.

Allt blev lite för mycket tillslut. Alla skrik. Värmen. Bussarna. Samtalet med barnafadern. Längtan härifrån. Skulden. Viljan att stanna kvar. Den mycket tomma och trötta kroppen. Jag kände hur allt började bubbla och koka över. Så fort tvångssövningen av barnen lyckades gick jag till sängs. Innan klockan slog nio. Precis lagom läggdags med andra ord.
Imorgon är livslusten återfunnen igen.

FaceTime

Edith ser rakt in i skärmen och säger till sin far: "Pappa du ska komma hem nu" och precis då går allt inom mig sönder.

Fyra bilder i svartvitt om en onsdag i mitten av Juli

Jag ägnade hela förmiddagen åt att städa, skrubba, laga mat och betala räkningar. Jag har nämligen sedan jag träffade Hass inte betalat enda räkning. Ganska bekvämt på så sätt. Men nu måste jag göra det där själv. På tyska dessutom. Herrejösses vilket stort steg för mig. Jag gissar att saligheten över att betala räkningar avtar med tiden va?

När jag precis hade skurat färdigt golv, bord och stolar kom de här små hem igen och såg till att allt stökades och kladdades ner igen. Men okej då. Det pysslades rätt friskt hela dagen. Och kvällen. Kanske lite på natten också. Vem vet.
Edith ville lyssna på musik också. "MAMMA VI SKJA LYSSNA PÅ DEPETJ MODD!" Depeche Mode är alltså hennes favoritband. I taught her well.

Till middagen fick vi sällskap av någon som både jag och barnen tycker så himla mycket om. Någon som sover här varje natt och som vaknar här varje morgon. Någon som kommer vara himla svår att lämna kvar här när vi flyttar härifrån. Men det är ju sådär livet fungerar.

Vi nattade barnen tillsammans. Läste svenska och tyska böcker om vartannat. Eventuellt slumrade även jag till en liten stund där bredvid Edith. När jag vaknade upp gick jag raka vägen till min säng och somnade om på en gång. Inget bubbelbad, ingen tv-serie, inte ens en öl. Det kändes tomt och tråkigt. Men så skönt att sova ändå. Jag tar alla chanser jag kan.

onsdag 16 juli 2014

Farhågor besannas

Jag hör ett välbekant ljud från badrummet. Ett skramlande mycket illavarslande ljud. Eller snarare oljud.
När jag öppnar dörren bekräftas mina farhågor. Jodå. Mycket riktigt. Tvättmaskinen är trasig. Kaputt.
Det är som om någon hört min absolut värsta mardröm.
Nyseparerad, utan pengar, med två kladdungar i ett land där jag inte ens vet var jag ska vända mig för att laga det där åbäket.
Så trött nu.