måndag 25 januari 2016

Alla dagar borde få starta med pannkakor och jordnötssmör


Vi hade besök i helgen av vänner jag lärde känna på en konstskola i dom värmländska skogarna för många år sedan. Det är så fint att se band skapas mellan mina nutida ständiga kompanjoner och mina dåtida ständiga kompanjoner. Det är också fint att äta frukost ihop, särskilt när frukosten består av pannkakor och jordnötssmör. 

Det här är ett bildbevis på att mina barn åt en näringsrik och komplett lunch innan vi gick på museum. Det kan nämligen förklara det fruktansvärda utbrott en av dessa individer hade mitt under rådande vernissage. 

Här är en bild innan utbrottet. Fint. Harmoniskt. Inspirerande. 

Det här är en bild efter utbrottet. Jag ler visst lite på bilden, det är mycket oklart varför med tanke på att jag bara några minuter tidigare försökte trösta ett barn som vrålade "MEN RÖR MIG INTE JAG BESTÄMMER ÖVER MIN EGEN KROPP" i de ekande lokalerna bland. Obs! Barnet på bilden har inget med händelsen att göra. Han var väl bara allmänt treårsgrinig och i sammanhanget ganska lätthanterlig. 

Sådärja. Mycket bättre. Fin promenad hem, glada barn i pulkor, öl i tunga påsar och fina vänner. 

Och så det här då. Mat, glädje och sång in på småtimmarna. Att få känna mig mindre ensam för en stund. 

Bra helg. Bra och inspirerande uppladdning inför en intensiv studievecka tänkte jag för mig själv där någon gång. Vilket jag inte riktigt har någonting för nu när jag varit hemma med sjuka barn idag. Något jag troligtvis kommer vara i några dagar till. Ja det var ju bara några veckor sedan som dom var evighetssjuka, under hela jullovet och lite till för att vara exakt. Så varför inte igen? Tidig ankomst av Vabruari alltså. Kul!




onsdag 20 januari 2016

Hur många svordomar lyckas jag pressa in i en text om absolut ingenting?

Jag förstår inte. Var får ni tiden ifrån? Hur lyckas ni blogga och vara så roliga och bra hela tiden? Hur hinner ni? Jag är glad om jag lyckas hinna hänga en tvätt ungefär var tredje dag eller slänga soporna en gång i veckan. Jag har suttit framför datorn och pluggat varje dag i ca tre veckor men har inte lyckats hitta en enda minut över till att skriva ner ord att minnas eller tankar att dela.
Idag har jag tänkt på det där. Först tänkte jag: "Jag önskar jag hade mer tid". Fast nej, det är ju faktiskt inte sant. Jag vill inte ha mer tid. Jag har precis lagom mycket tid och jag har vant mig vid att tiden egentligen bara räcker till grundläggande överlevnad. Sen tänkte jag: "Jag önskar att jag vore en mer ordningssam person." Fast det stämmer ju inte heller. Jag har vant mig vid att jag sprider ut mig och att leta efter saker när dom inte ligger där jag tror dom borde ligga. Jag städar när jag orkar och när jag tycker att tiden är värd att lägga på det. Jag trivs med att inte plocka och gno hela förbannade tiden. Varför skulle jag ändra på mig själv? Vem skulle det egentligen göra gladare? Ingen alls såklart. Jag har ju svårt att föreställa mig att jag skulle känna djup själslig lycka av att inte samla saker på hög och att ha ordning i skåp och lådor. Jag känner djup själslig lycka när en tenta period är över och nya kurser i skolan startas. Precis som nu alltså. Att få släppa ut luften och bara hoppas att tentorna gick vägen och samtidigt få sätta sig in i nya ämnen som skrämmer skiten ur mig.
Annat som ger mig djup själslig lycka är chips och netflix. Och att köpa kläder till mig själv när CSN sponsrar på extra pengar. Saker som inte ger mig så djup själslig lycka däremot är män och saltgurka. Mardrömmen vore om de båda kom i en obehaglig kombination. Med bacon lindat runtom. Fy helvete vilken vidrig tanke.
Att tänka "jag önskar jag hade mer tid och att jag vore mer ordningssam" är ju bara inpressade normer. Som att längta efter att vara smal för vissa gissar jag. Eller att längta efter lång och evig kärlek för andra. Det enda jag eventuellt önskade mig är jag var lite bättre på att göra saker med och för dom jag bryr mig om. Vänner och familj. Att jag visade mer uppskattning, hörde av mig mer och allt det där. Det är det enda jag känner är bristfälligt i min person. Annars är jag ju helt perfekt. Med ängslan, oro, hängbröst, snusläpp, psoriasis, bristningar, känslighet, ivrighet, kraftlöshet, svartmålade ögonbryn, för höga skratt, för låga humor och för lat för att laga mat varje dag. Men det är ingen som verkar förstå vad den går miste om varje dag den väljer att inte vara med mig.
Nu är det kväll. Jag har städat (om en med städa menar skjutit undan saker i hörn och vrår så dom inte syns) och jag har en helt osedd säsong av Walking dead att dyka ner i. Chips har jag också.
Med andra ord: djup och själslig lycka.
I morgon ska jag kliva upp halv fem och slita upp barn för att skynda till dagis i snöstorm och försöka hinna med bussjävlar som aldrig går när dom ska. Då kommer hela världen kännas som ett brinnande jävla helvete. Det ska bli kul.

P.s. Barnen ska inte upp förrän halv sex. Herregud någon jävla måtta finns det väl.

tisdag 5 januari 2016

Första måndagen på nya året

Högen med bortprioriterade skolarbeten växer sig större i takt med att ängslan börjar härja fritt i magen. Barnen har varit sjuka halva jullovet. Så sjuka och ynkliga. Och jag får inte tillräckligt med tid till att skriva klart en enda mening. Mina föräldrar hjälper till. Avlöser. Stöttar. Men meningarna ska ju ändå skrivas samtidigt som snoriga näsor ska torkas och trötta kroppar ska kramas. Jag meddelar jobbet att jag måste vabba. Förlorad inkomst och ännu mer ängslan. Jag försöker undvika att falla ner i groparna med självömkan. Blir istället arg. Så förtvivlat jävla arg på den jävla fällan jag gått rakt in i. Kvinna. Ensamstående. Fattig. Ständigt orolig. Ständigt stressad. 
Men sen måste jag torka host-spyor och jag har inte tid att vara arg mer. 
När barnen somnat smyger jag ut i trapphuset och säger hej till någon jag har längtat efter men som jag ändå håller på avstånd. "Jag var tvungen att se dig. Jag saknar dig så det gör ont." viskar han mot min hud. Jag försöker skämta bort det. Kan inte ta sådana klyschiga ord på allvar. "Nej lyssna. Du har förändrat mig." säger han. Han säger verkligen det till mig. Och jag önskar att jag ändå hade lite kraft att dela med mig. Under kvällen viftar jag bort orationella tankar med hjälp av bokföringslagen och andra helt obegripliga texter. Dricker ett glas portvin. Smörjer in min psoriasistorra hud med en ny kräm och beställer uppspelt hem en elektrisk fotfil. Som jag älskar att få vältra mig i ålderdom och lyx såhär. Jag funderar på det här med nyårslöften. Gå och lägga sig i tid vore ett bra ett. Det kommer jag aldrig att hålla.  

onsdag 30 december 2015

Internetdejting

Jag vet inte hur många av er som har utforskat helvetet på jorden ännu, dvs dejtingsidor. Men jag gissar att det inte undgått någon livs levande människa idag att internetdejting existerar och att det dessutom är en mycket djup sörja av lögner, förskönande bilder, sexuellappp trakasserier, hot och fullkomlig förnedring. 

Jag får ganska ofta frågan om jag dejtar, och framförallt hur det går till. Jag har ganska aktivt internetdejtat ett tag nu och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag fullkomligt hatar det eller tycker det är världens bästa grej. Nu bär jag dessutom på ett heterosexuellt ok, så mina erfarenheter och fasthanda tips utgår enbart ifrån kvinna försöker dejta man eller som det i verkligheten ser ut: män försöker antasta kvinna. 
 
Först måste  en ta sig igenom den värsta chocken när en registrerat sig och loggat in på en sida skapad för att hitta en eller flera partners. Vilken sida en än väljer så finns det vissa saker att komma ihåg: 
1. Var beredd på att stöta på gamla klass- och skolkamrater. Människor en inte haft kontakt med på 15 år, människor en inte ens minns längre, dyker plötsligt upp och hela ens tonår fladdrar ångestladdat förbi. Nej. Bara nej.
2. Jodå. En och annan gammal lärare finns också där. Jag dömer ingen, men nej. Låt bli. 
3. Ja och så finns det ju pappas gamla vänner...
4....och brödernas gamla vänner. 
5. Och dom som du känner igen på grund av att dom misshandlat och våldtagit dina vänner. 
6. Sen finns det dom som utger sig för att vara "diskreta" och "öppna för förslag". Dom är alltid gifta. Alltid! 
7. 95% skriver något om att gym, träning och att "ta hand om kroppen" är deras stora intresse. Vissa är mer försiktiga medan andra inte ens försöker dölja sitt tjockishat. 
8. Det finns dom som söker the one and only och är beredd att gå igenom eld och vatten för att hitta en enda människa som kan tänka sig att stå ut med dom. Dom är lättupptäckta eftersom dom gärna i andra meddelandet detaljerat beskriver hur många barn dom vill ha och hur livet skulle se ut om några år när vi slagit oss ner någonstans. 
9. Var beredd på att få frågor om bröst, hur många män en har dejtat från sidan, "vad tänder du på då?", "du verkar vara så sur, fått för lite kuk eller, Höhö", erbjudande om att sälja din kropp samt en och annan plötslig kukbild från ingenstans. Dagliga kränkande ord och sexuella trakasserier är inte ovanligt alls. 
10. Var framförallt beredd på att stöta på föredetta dejter och partners. Skriv. Inte. Hej. Stå emot. 

"Men Sandra, hur ska en göra då för att ens hamna på en dejt någon gång?" 
Ja vilken bra fråga! Här är mina bästa rekommendationer för att orka med den sörjigaste smutsen på dejtingsajter: 
1. Om du inte är intresserad, men han inte can take a no for an answer, säg att du har hiv alternativt är oerhört fascinerande fertil. Inget skrämmer bort män så snabbt som könssjukdomar och bebisar. 
2. Som svar på oombedda kukbilder använder jag alltid den här bilden: 

3. Blocka och anmäl precis allt som är kränkande och hotfullt. Ingen ska behöva tolerera sånt. 
4. Även om ni i skrivna meddelanden verkar komma bra överens, föreslå alltid att prata i telefon först. På telefon märks snabbt om samtalet flyter på bra eller inte. Med andra ord behöver du inte ödsla tid på att träffa någon som du inte vet du kommer tycka om att prata med. Tid är värdefullt. En misslyckad och tråkig dejt innebär att du förlorat tid du hellre kunde spendera på Netflix. 
5. Researcha! Google is your friend. Så även Facebook. Du vill ju inte hamna mittemot någon som röstar på SD eller som delar hundra "roliga" Leif GW Persson-klipp per dag. 
6. Träffas på allmän plats första gången. Ett café eller en bar eller liknande. OBS, om du går på många olika dejter kan det vara bra att byta ställe då och då för att undvika personalens nyfikna och klumpiga kommentarer som "jaha, här igen med någon ny?"  
7. Om du vill ligga på första dejten så ligg på första dejten. Om du inte vill ligga så gör inte det. Det är helt upp till dig och ingen annan. 

Som ni kanske förstår fungera det riktigt  bra det här med internetdejting och att navigera sig igenom mäns i största allmänhet vidriga beteende på internet. Se på mig bara! Och lycka till för all del. Forever_single_85 

söndag 27 december 2015

Dom sista decemberdagarna...

...kan kortfattat sammanfattas såhär: Julförberedelser, ovanlig syskonsämja, tomtebesök och önskningar som slår in, hemvändarvänner och en veckas lång ledighet. (Nästan) inga studier för mig, ingen förskola för barnen och nästan inga måsten alls. Det låter ganska harmoniskt och stillsamt va?. Det har det ju bitvis visserligen varit. Men jag måste säga att jag är "ganska" glad att våra rutiner återgår till det normala imorgon i några dagar. Och med "ganska" menar jag rätt så jävla mycket. Det finns ju faktiskt begränsningar på hur mycket en ensamförälder orkar med. Att sitta vaken och skriva är tillexempel sådant som borde prioriteras bort, så vi tittar på lite grumliga bilder tagna med en mobiltelefon så länge.
Imorgon ska vi prata om internetdejting här. Vi ses då hoppas jag. 












fredag 18 december 2015

Som ni har längtat:

Vad handlade din senaste dröm om?
Obscena mängder svettig brysselkål och min klasskompis Camilla som liksom rullade runt i de där små kålhuvvena. Jag vaknade så jäkla glad! 
Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Ja det har jag. (Tack mamma!) Har till och med tvingat på mina barn de där kläderna några gånger. Längtar tills dom kan tvinga på sina eventuella barn eller hundvalpar de där kläderna. 
Vilken är din sämsta egenskap?
Jag är så jävla dålig på att prioritera. Jämt. Tex: "Hänga tvätt eller netflix? Tvätt eller netflix? TVÄTTEN! Nej förresten. Netflix!". Upprepa i alla evighet. 
Hur många kuddar har du i sängen?
Två stora jävlar från Tyskland och fyra andra sådana där vanliga svenskstandardiserade kuddar. Hade ingen aning om att jag visst tyckte om kuddar så mycket. 
Föredrar du havet eller poolen?
Pool såklart. I havet bor det hajar. Hur vågar ni ens?
Vad gör du när ingen ser på?
Petar näsan alternativt bildgooglar Tom Hardy.
Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Min vän Marie eller min mamma. Kanske min ex-man också förresten. Jag kan liksom fortfarande skälla ut honom för saker han absolut inte har gjort. Det tycker jag är fint. 
Vilket är ditt drömjobb?
Ett kontorsjobb med kontorstider och kontorsmöten, fredagsfika och julfester. Drömmen!
Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Mina armbågar. Psoriasis alltså. Vem visste att det kunde förstöra så mycket för min annars så felfria look? 
Vad gör dig lycklig?
Netflix, glass, hångel, pizza, kyssar i pannan, chips, trassla in fingrarna i långt silvrigt hår, vin, snus, barnskratt och solidaritet. 
Vild fest eller romantisk hemmakväll?
Vild netflix-hemmakväll. Det vilda består i att jag har på mig jeans istället för leggings och att jag glömmer att handla chips och måste därför freestyla fram något slags snacks ur nästintill tomma skafferier. 
Samlade du på något när du var liten?
Dåligt omdöme och sånt där skräp från pennvässare. Tror att samlingen finns kvar om någon skulle vilja se. Vi pratar välfyllda glasslådor här va. 
Har du några smeknamn?
Sandra Doo Dee, (she smells like poo and pee) och bajsmamma. Så gulliga vänner och barn en har. 
Föredrar du kramar eller blöta kyssar?
Blöta kyssar. Om inte det blöta är barnsnor. Fy fan för snorpussar. 
Om du fick förändra dig själv på något sätt, vad skulle du göra då?
Ingenting. Im flawless. 
Favoritprogram på TV?
Cirka allt på HBO Nordic. 

onsdag 16 december 2015

Det är mitt i december och allt där ute är frostbitet

Utanför fönstret är mörkret sådär bottenlöst och förvillande som det bara kan vara i mitten av december innan snön har lagt sig. Innanför fönstret tänds små ljus som någon slags tröst för den ensamma, eller kanske ett slags hopp, en påminnelse om att mörkret inte håller i sig för alltid. Det blir snart ljust igen. Men nu är det mörkt, och det är inget fel med det. Utan mörker skulle inget ljus finnas.
I bakgrunden hörs barnen berätta små historier för varandra i våningsängen. Snart kommer dom vaggas in i en djup djup sömn och kvällen kan ägnas åt den där att göra listan som aldrig verkar ta slut på grund av dygnets alldeles för få timmar. 
Det är så mycket som har hänt, och ändå har allt stått helt still sedan sist. 
Jag har börjat studera. Ett ekonomiprogram på högskolan som är allt annat än lätt för någon som är maniskt livrädd för allt som har med siffror att göra. Vad jag har på ett ekonomiprogram att göra är ju en bra fråga. Men i samma tysta andetag viskar jag "varför skulle jag inte vara där?"
Jag är fortfarande ensam. Men ändå aldrig riktigt ensam. Under sensommaren och hösten kändes det som om jag gick på knä för att orka. Jag härdade ut. Grät mig till sömns, men jag klarade mig igenom både nätterna och dagarna. Det är bättre nu. För jag tar hand om min ängslan och oro som dyker upp ibland. Håller om den, gråter ut, skriker tills bröstkorgen blir tom och släpper iväg den. Tills den kommer tillbaka med något nytt att gråta och skrika för. 
Men ensamheten. Trots vänner, som jag i och för sig aldrig har tid för, trots beundrare som uppvaktar på dom mest uppseendeväckande sätt, trots barn som om nätterna kryper upp bredvid mig och andas i min nacke, trots kamrater och familj. Trots allt det, så segrar alltid ensamheten. Ensam var jag långt innan skilsmässopapper skrevs på. Ensam kommer jag ta mig igenom vintern. Ensam kommer jag fostra mina barn. Ensam kommer jag att dö. Jag förlikar mig med det och fyller tomrummen när jag orkar och när jag kan med det och dom som får plats.
Jag har varit skild i ett år, jag har börjat gå i terapi igen, jag har fått psoriasis och jag är tjockare än vad jag någonsin varit. Men. Jag är också fri. Fri från den svåraste sorgen. Fri från mardrömmarna. Fri från den ständiga ilskan. Fri från osäkerheten. Fri från normer och ideal.
Jag minns att jag skrev när jag skilde mig och flyttade hem igen "Om jag klarar det här klarar jag allt." Och jag klarade det. Och nu vill jag skriva samma sak när det kommer till heltidsstudier, två extrajobb och två högljudda skitungar i ett alltid lika stökigt och skitit hem: "Om jag klarar det här, då klarar jag nog faktiskt allt." 

Jag vet inte om jag är tillbaka. Kanske är jag det. Jag saknar nämligen er så det värker i bröstet.
Vi har ju varit med om det här förut så jag tänker inte lova något. Men den här bloggen. Det är kanske det viktigaste tidsdokumentet i mitt liv. Och det är här jag har träffat några av dom finaste människorna i mitt liv. Och det är här jag kanske kan få vädra mig för att kunna hålla mig vid liv. Vi får se. 
Berätta nu för mig, hur har ni det?