söndag 31 augusti 2014

Allt är nog glömt och förlåtet nu

Jag har i princip aldrig dåligt samvete när det gäller barnen. Ni vet det där samvetet om att något barn får mindre uppmärksamhet än det andra, att barnen inte aktiveras tillräckligt vissa dagar, att det kanske blev lite för mycket tv någon dag osv. Jag släppte det så fort jag insåg att jag inte skulle kunna hantera föräldrarollen med två barn om jag gick runt med ständigt dåligt samvete.
Men den senaste tiden har varit rätt tung. Stressen. Oron. Ja men allt det där. Det har resulterat i att jag haft otrolig lite tålamod och varit kanske lite väl fräsig och ignorant mot barnen. Och plötsligt kom det dåliga samvetet. Med all rätt tycker jag nog.
Så den här helgen har jag släppt allt som har med flytt och grubblerier att göra och bara ägnat mig åt barnen. Dom har fått välja aktivitet, dom har styrt dagsschemat, inga måsten, inga borden, bara gött häng. Och godis. Att låta en snart fyraåring bestämma mat var väl kanske inte helt genomtänkt eftersom allt möjligt visst kan vara mat. Men låt gå för den här gången då.

Vi har läst kopiösa mängder böcker. Kanske varenda bok i hemmet. Vi åkte och tittade på fiskar och krokodiler på det tropiska akvariet. Vi har handlat godis och mjölk långt efter läggdags. Bäddat framför teven och tittat på film in på sena natten. Sovit allihop tillsammans i en stor hög och inte bråkat en enda gång faktiskt.
Det känns som en nollställning på något sätt. Nu kan vi fortsätta med rätt bra humör och en lite bättre sammanhållning dom här 26 dagarna som är kvar innan vi lämnar Hamburg. Det är rätt mycket kvar att göra faktiskt. Kanske mer än vad jag klarar av. Men på något sätt ska det väl gå. På något sätt.

fredag 29 augusti 2014

Hej på er

Det har varit torsdag men känts som fredag hela dagen. En varm, förväntansfull och pirrig känsla i hela kroppen. Det kan ha att göra med att feber och bronkithostan som härjat i barnen en längre tid äntligen verkar ha gett med sig. Det kan också ha att göra med att jag i början av veckan var nedtyngd av oro och ängslan över hur det här ska gå till. Och med det här menar jag flytten. Att packa. Att ha råd. Att få med det viktigaste. Jag orkar inte ens tänka på hur trassligt och struligt det kommer bli när vi väl kommer till Sverige. Men det är liksom då. Nu är nu. Och idag vaknade jag till något väldigt fint.

Nämligen det här. Istället för panikskrik i ansiktet och domedagsbråk var det fniss och samarbete. När det händer, då finns det ingenting i världen som gör ont eller känns svårt mer.

Strax efter frukost tog vi oss ut till parken. Efter nästan en vecka instängda i hemmet med några få avstickare till butiken kändes det rätt välbehövligt för alla inblandade. Det gjorde inget att klockan var nio och jag kände mig som en dåre som var ute så tidigt. Jag fick sitta och läsa lite medan de här två härjade fritt, högt och lågt.
Jag måste säga en sak, jävlar vad skönt det är när barnen blir äldre. Så mycket lättare allt är. Precis allt. Allt som inte har med bebisar att göra är superlätt. Jo så är det faktiskt.

Vi handlade skitmånga och billiga äpplen hos grönsakshandlaren på hörnet på vägen hem. Perfekt tillfälle att lära barnen vad äppelpaj är för något. Tänk att dom aldrig smakat smulpaj tidigare i sitt liv. Men nu lär det ju bli ordning på det. Succé blev det i alla fall. Både bakandet och ätandet.

Lagom tills pajen var klar och "kallpastamedgurkaochost-lunchen" intagits fick vi besök av en vän. Både Edith och Edgar är mycket exalterade över bebisen i hennes mage. Ja det är vi väl alla faktiskt. Särskilt eftersom jag hoppas träffa bebisen innan jag flyttar härifrån.
En bra grej med vänner som har lite yngre barn än en själv, dom tar tacksamt emot barnkläder en inte vill ha kvar längre.

Sen fick jag världens inspiration från henne att ha en hemmaloppis. Bjuda in alla jag känner, alla vänners vänner, alla grannar, alla på gatan och sälja av allt jag inte ska ha kvar längre. Så jag började riva lite bland lådor och påsar i det där hemska rummet som bara varit avlastningszon sedan Hass flyttade härifrån. Jag fick så mycket feeling och kände mig så hoppfull.

Så pass mycket feeling att jag helt glömde bort att laga middag. Jaja. Det går ingen nöd på mina barn. Medan jag var upptagen med att sortera skarvsladdar och flytta kartonger hade barnen lyckats gräva fram en gammal chokladkaka från någon bortglömd gömma. Det låter som en rimligare förklaring till varför dom höll sig borta från mig och mitt rensande än "dom kanske förstår att det här är viktigt för mig. Mmm vilken fin förståelse vi har för varandra"-förklaringen jag flummade fram för mig själv. Tur att det finns yoghurt och macka att käka då när klockan är mycket och morsan glömt bort ansvar och allt det där.

Och när barnen somnat efter bara en godnattsaga istället för 32, så fortsattes röjandet i min blivande loppisbutik. Men så fort mörkret kom, vilket är rätt snabbt nuförtiden, särskilt i ett rum utan någon lampa, la jag mig och läste ut del här förjävla bra boken. Happy Happy heter den. Den är säkert bra för alla, men särskilt för de som vill/funderar på separation, för de som går igenom det nu och för de som gått igenom det för längesedan. Helvete vad bra den här. Jag läste ut den för en kvart sedan men redan har den hjälpt mig så mycket. Jag känner det.
Ja men med den här torsdagsfredagen i minnet ska det bli gött med riktig fredag imorgon. Ja inte för att det gör någon skillnad för oss rent praktiskt. Det är ju ingen som kommer hem från jobbresa, ingen som kommer vara hemma några dagar tillsammans med oss. Ingen som ger mig sovmorgon. Ingen som lagar min favoritmat till middag. Ingen som hjäper mig vika tvätten. Ingen som finns där med oss. Men det gör inget. Vi har det väldigt bra ihop ändå. Bättre än på mycket länge. Ja jag vågar sägs det högt.

Hejdå med er

måndag 25 augusti 2014

Ja det har varit en rätt dålig dag

Jag har saknat honom vansinnigt mycket idag. Hans starka stöd och hans lugnande inverkan. Någon som kunde hålla min hand, någon som kunde hålla barnens hand när jag höll på att ge upp.
Det är inte så mycket kärleken jag saknar. Jag kommer knappt ihåg hur den kändes eller hur vi mådde. Men stödet. Familjen. Teamet. Det saknar jag, dagar som idag.

tisdag 19 augusti 2014

Och ute är det äntligen mörkt och svalt

Ensamma kvällar när jag kan göra vad jag vill. Ingen som ska ha min uppmärksamhet. Ingenting akut som måste åtgärdas. Bara mitt eget sällskap och mina egna tankar. I ett mörker under en filt i soffan. Ingen tv. Ingen dator. Kanske en bok om jag vill. Men annars bara helt informationstyst och inga intryck. Bara jag och mitt liv. Mitt. Allt det här är mitt nu. 

Barnen och jag är i fas med varandra. Vi har roligt med varandra. Jag är där för dom, dom är där för mig. Vi förstår varandra. Dom utvecklas i en rasande fart. Eller är det bara jag som ser det tydligare. Hur det än är, den där symbiosen som inte funnits på väldigt länge är så tydlig. Det är vi nu. Och vi verkar må väldigt bra av det.

Jag vågar och orkar be om hjälp med det jag inte vet hur jag ska ta tag i. Och jag får precis den hjälp jag behöver och mer därtill. Jag har känslor som bubblar i magen för någon annan. En vild och passionerad sommarflirt som kommer ta slut om 37 dagar. Sorgligt. Men kanske precis vad jag behöver. Jag vet att starka kvinnor ska laga sig själva, men jag tar lite hjälp på traven.

Äntligen lite ro. Mitt i detta vidriga flyttkaos. Fy fan så skönt. 



torsdag 14 augusti 2014

Väl förberedd

En såndär återfunnen vän som jag en gång miste men som jag nu är helt upp över öronen kompisförälskad i har nyss förlovat sig. Ja det var hela det där romantiska tjafset ni vet, ner på knä och kärleksförklaring hit och dit. Åh så ljuvligt va. Nu vet jag ju inte om jag får komma på det kommande bröllopet, men jag förbereder ändå ett tal redan nu.
Såhär långt har jag kommit hittills:
"Jaha det här var ju roligt för er. Men allt roligt tar ju slut någon gång. Som den här festen till exempel. Och det kommer kärleken också göra. Tack för mig".

Ah. Nyseparerade människor ska kanske gå på några bröllop nu när jag tänker efter.

Jahaja

Jag är hemma igen. Eller var nu hem är. Det är ju lite oklart det där, både känslomässigt och praktiskt. Jag har redan börjat rensa. Slänga. Sälja. Skänka. Allt ska bort. Ingenting för sentimentalt eller för opraktiskt ska vara kvar. Jag ska börja om nu och det räcker med att hjärtat är tillräckligt tungt att släpa runt på.
Jag längtar väldigt mycket efter det nya nu. Det liksom bubblar lite i mig. Det har det inte gjort på väldigt länge. Och nya små drömmar vaknar inom mig. Som såklart inte passat in i min tidigare situation och vår tidigare framtid. Men nu passar det bra. Nu kan jag vårda de där drömmarna och låta dom växa lite. Kanske finner jag lite lugn där någonstans också.

tisdag 5 augusti 2014

Varning för bildbomb

Sista veckan i Falun. Värmen som lamslagit oss. Vänner från förr som vi bygger nya relationer med. Vänner som jag inte sett på flera år. Mycket bad och strandhäng. Lite Classic car week. Familjemiddag med en lillebror och en svägerska. Lite kräftskiva och öl på lokal. Ett litet besök på akuten med Edgar som fick ett getingstick på läppen. Sovit i samma säng som två blodiglar till barn. Trångt och svettigt. Lite ont i magen över den där elden som sprider sig och askan som faller över oss. Men i det stora hela en fin tid. Något att sakna. Något att längta tillbaka till. Imorgon åker vi vidare till Stockholm.